Så här var min supertraditionella midsommar: Silltårta, nubbe, färskpotatis, öl, köttbullar och västerbottenpaj. Majstången vajade, några bar egentillverkade och väldigt sneda blomsterkransar, mygguslingarna surrade, de små grodorna hoppade och det var så svenskt och traditionsrikt att jag blev alldeles varm i hjärtat.
Vi var en brokig samling, som alltid. Min mystiska syster med alternativ funktionsuppsättning, en man i klänning, en arab, en kinesamerikan, en flata, en transperson och sen vi andra som också kan etiketteras på olika sätt. Vi är pensionärer, medelklass, vårdpersonal, unga vuxna, hörselskadade, tjockisar, tunnisar, träningsnarkomaner, höginkomsttagare, låginkomsttagare, utlandsfödda, kreatörer, byråkrater och pedanter. Vi gillar varandra mer eller mindre och älskar att fira denna svenskaste av traditioner. Inte för att den är svensk utanför för att det är underbart att vara tillsammans (och lika underbart när alla åkt hem) och majstången är både vacker att se på och en bra ursäkt att samlas.
Midsommarmenyn bestod också av tabouli, hummus, kibbe, pitabröd, rysk vodka och en dammig flaska Rigabalsam som aldrig tar slut. Traditionell svensk och libanesisk mat och sprit från östeuropa. En blandning av kulturer, en blombukett med många olika sorter. Vi firade midsommar med människor från olika samhällsklasser, med olika etnicitet, olika sexuell läggning. Det är naturligt eftersom vi lever i ett samhälle där mer än en femtedel av invånarna har utländsk bakgrund, där HBTQ-person kan leva öppet och får gifta sig i kyrkan.
Där vi har religionsfrihet, älskar matlagning (i alla fall i teorin) och särskilt då mat från hela världen. Där vi reser till jordens alla hörn, lämnar våra avtryck på gott och ont och tar med våra intryck tillbaka. Det är naturligt eftersom vårt samhälle är mångkulturellt. Det är i det mångkulturella vi firar midsommar. Med sill, färskpotatis och tabouli.
Det kan vara jobbigt att vara en brokig samling. Min mystiska syster ockuperade dasset i evigheter, gamlingarna blev trötta, ungdomarna rastlösa. Disken är ett Sisyfos-uppdrag. Men man fick kissa i gräset. Gamlingarna fick vila. Ungdomarna gjorde ett bildspel om Helvetesdisken. Det löste sig. Det blev till och med rätt kul. Inte enkelt och bekvämt, men levande. Mångkulturellt i det lilla.
Jag har träffat på invandrare som bott i Sverige i 20 år men aldrig dansat runt en midsommarstång. De har aldrig blivit inbjudna. Eller aldrig insett att de också är välkomna till de offentliga firanden som ordnas på många ställen. Det är synd för jag tror att om man dansat ”Tre små gummor”, hoppat groda och gått skottkärra runt stången – ja då har man varit med om det mesta av alla märkliga idéer som svenskarna har om vad som är traditionellt och underhållande och då är resten inte så besvärligt att ta till sig.
Jag har också träffat på invandrare som har tagit till sig midsommartraditionen och firar den lika glatt som de firar eid al-fitr eller pesach eller vesak.
Fest som fest liksom.
