Årets sista lunchföredrag på Gripsholms slott stod Jim Sjöberg för och det handlade om Slottets Kavaljersflygel. Föredraget var för övrigt det sista som Jim håller, som varande ordinarie SLUPPS – slottsuppsyningsman, innan han går i pension i februari 2023. Dock blev de församlade, som praktiskt taget fyllde Rikssalen, lugnade med att Jim återkommer även framöver, som föredragshållare, då och då.
Den första att inta talarstolen var enhetschef och verksamhetsansvarig Josefine Lindqvist, som presenterade Jim. Josefine berättade att hennes första möte med Gripsholms slott var ”för hundra år sedan”, då hon besökte det under en skolresa. Hon var inte särskilt imponerad av guiden och funderade redan då på hur hon själv skulle ha skött den sysslan, för att göra besöket mer engagerande och inspirerande. När hon möttes av den man som satt i entrékassan, slogs hon av hur lik vår nuvarande kung han var och skolflickan Josefine inbillade sig då att man behövde se ut på det sättet, för att få jobb på slottet. Hon visste inte då att den man, som hon skrev om i dagboken efter besöket, skulle bli en ”familjemedlem och den bästa av kolleger”. Vi kan konstatera att varken Josefine eller Jim påminner särskilt mycket om Kungen nu, men de sköter sina arbeten utomordentligt och de verkar trivas mycket bra i den historiska miljön. Dessutom förefaller de trivas i varandras sällskap och Josefine tvingades torka flera tårar, när hon försökte förklara hur givande samarbetet mellan dem har varit och att de tillhör ”Gripsholms familj”.
Jim började sin bana på Slottet 1992 och har gått från vaktmästeri till ”stjärnföreläsare”, som Josefine uttryckte det. Hon hade turen att få närvara när Jim fick medalj av Kungen ”för lång och trogen tjänst” och eftersom den delades ut under pandemin, fanns inte så många andra närvarande vid den ceremonin.
Under det dryga decennium som Gustav III periodvis bodde och byggde på Gripsholm anlitade han fyra arkitekter: Överintendent Carl Fredrik Adelcrantz; hovintendent Jean Eric Rehn, som sommaren 1773 reste med kungen till Gripsholm för att planera för hovets ankomst hit samt arkitekt Erik Palmstedt. Alla tre betraktades som etablerade och berömda arkitekter. Den fjärde, Fredrik Adolf Ulrik Cronstedt, skaparen av Kavaljersflygeln stack ut i det här sammanhanget, som ett oprövat kort och han omnämns i ”Svenskt geografiskt lexikon” på följande sätt: ”Sin arkitekturutbildning kom han aldrig att omsätta i praktisk verksamhet, på grund av bristande fallenhet för yrket.” Under sju år var han slottsarkitekt på Gripsholm, upplyste Jim om med bestämd röst och sin utbildning fann Cronstedt bland annat i Italien och hos sin far Carl Johan Cronstedt, som betraktades som ett geni och uppfinnare. Han låg bland annat bakom den moderna kakelugnen.
Cronstedt kan eventuellt ha varit den som lät uppföra Drottningens sängkammare, fortsatte Jim och den dåvarande huvudtrappan var hans verk, liksom en svit av gästrum på den dåvarande vinden, som är Slottets tredje våning idag. Sedan fick han på sitt bord ett helt hotell – Kavaljersflygeln. Redan året efter 1781 blev Cronstedt utsedd till landshövding i Gävle och där stannade han under nästan 30 år. Under sin verksamhet där blev han populär, då han under missväxtår lät öppna spannmålsmagasinen för de svältande. Dessutom genomdrev han Gustav III:s brännvinspolitik och Cronstedts förkärlek för starka drycker minskade inte hans popularitet, tvärtom.
Kavaljersflygeln är en enkel och flärdfri byggnad utan dekor och storartade svulstigheter, sa Jim och det är ovanligt att så enkla slottsbyggen och miljöer har bevarats. Den skriande bristen på rum för hovets medlemmar medförde att allt skulle gå fort och så skedde. Flygeln innehåller sju gästrum på varje våning, med tillhörande sju ”domestikrum”, för kammartjänare. Byggnaden består av fyra våningar, trots att fönstren ger sken av endast två, men om man tittar noga ser man ett mörkt vågrätt band mitt i fönstren, som alltså utgör tak och golv mellan två våningsplan. Förr i tiden täcktes fönstren av mörkare gardiner, som inte avslöjade byggnadens konstruktion lika tydligt, förklarade Jim. Fönstren är av den modellen att de är inåtgående och utan mittpost, med påföljd att det lätt regnar in i rummen. Jim upplyste vidare att Kavaljersflygelns tak är skevt, det vill säga det har inte samma lutning överallt på byggnaden och det beror på att flygeln inte är genomgående lika bred, utan svagt kilformad, vilket kan ses tydligt på bifogade ritning.
Gustav III var förtjust, som Jim uttryckte det, och skrev en biljett till Cronstedt: ”Jag är mycket glad att se denna flygel färdigbyggd! Var snäll och släpp inte in någon annan, innan jag kommer. Jag vill ha möjlighet att se dessa lägenheter först.” Man noterar att fönsterkarmarna sticker ut en bit från fasaden och det var för att ge plats för ett lager puts på teglet, men någon sådan hanns inte med för som sagt – fort skulle det gå!
Dörrarna in till flygeln är tudelade och symmetriskt identiska, vilket medför att låsen sitter rättvända på ena dörrhalvan, men upp-och-ned på den andra halvan, vilket i sin tur medför att nycklarna förs in på olika sätt och vrids åt olika håll och det är mycket förbryllande för den som inte är van.
Rummen i Kavaljersflygeln har en eller två garderober eller skrubbar, beroende på var de ligger, på den smalare eller den bredare delen av flygeln, och ett av rummen med två garderober påstås ha inhyst bland andra Axel von Fersen. Längst ut på ändarna av flygeln återfanns avträdena, som nu är ersatta med vattentoaletter, då rummen har använts under vår tid. Bland andra lär antikvitetsexpert Knut Knutsson ha övernattat där.
Det uppgavs vara stor variation beträffande framförallt utsmyckning av rummen. Väggbeklädnaderna i de nedre rummen är smakfulla, med blomstergirlander, och ju högre upp i huset man kommer, desto mer schablonmässig ter sig inredningen. I gästrummen fanns minst två sirligt utformade ljusstakar och en förgylld spegel. I de intilliggande domestikrummen återfanns en enklare ljusstake, en karaff och ett glas. Beträffande spegeln får vi veta att det beställdes 28 identiska förgyllda speglar och av dem saknas idag endast en. Vi får också se bild på en av garderoberna, eller skrubbarna som de tycks oss, och just den på bilden lär ha huserat Axel von Fersens persedlar 1782. Man kan ana brådskan vid uppförandet, då den råa tegelväggen är väl synlig och saknar puts. I vissa fall hade man gjort sig till något och smällt upp en väv – eller papperstapet direkt på tegelväggen. Nämnde von Fersen var också den som har yttrat det mest citerade om Kavaljersflygeln:
– Bah! Man pudrar taken med peruken!
Så löd den tidens Bed & Breakfast-recension från en gäst, som var van vid en takhöjd i salongerna på fyra till fem meter och som fick nöja sig med ynka två meter.
Textilierna varierar i färg och mönster, men skärningen är genomgående densamma, så att man lätt ska kunna byta till exempel kappor och sängomhäng. Täcket, som Jim visar på bild, från ett av rummen är vävt i ”tuskaft” i linne från 1781 och det ser väldigt grovt ut. Rummet är för övrigt möblerat med en byrå tillverkad i al och en ”Gripsholmsfåtölj”, som dock inte är klädd i originaltyg. Det lär endast finnas en sådan fåtölj på Slottet med den ursprungliga originalklädseln intakt. Dessutom återfinns i rummet ett bord med alrotsskiva och ett pottskåp och de har tillkommit efter 1700-talet. Innan pottskåpet fanns förvarades både potta, handfat och vattenkanna inne hos kammartjänaren, som för övrigt fick dela kakelugn med domestikrummet intill. Inledningsvis var tjänarrummen utrustade med en enkel och hopvikbar fållbänk, som först senare ersattes av enklare säng. I sängen återfinns ett täcke, som mest påminner om en grov ryamatta och Jim föreföll att drabbas av klåda, bara han fantiserade om att krypa ner under det.
Kavaljersflygelns gästrum, framförallt på våning tre och fyra, har använts långt efter Gustav III:s tid, berättade Jim och bevis för detta är att rummen där elektrifierades under 1920-talet med lampor och element. Flera modernare tapeter tyder också på senare nyttjande av rummen. I en bok om Kavaljersflygeln från 1930-talet kan man läsa att det i rummen bodde ”forskare, som studerar slottets samlingar; tjänstemän, som sysslar med samlingarna eller slottets vård; logi åt officerare på manöver samt deltagare i kongresser och andra större eller mindre sammanslutningar”. Rummen användes också som personalboende ända fram till 1970-talet.
Byggnadens skick tyder på att uppförandet gick fort och som Jim uttryckte det:
– Det är ett enkelt bygge. Fort gick det att bygga och det kan bero på att det var en temporär lösning på en akut problem med bostadsbrist.
Gustav III lär ha haft grandiosa planer för Gripsholms om- och tillbyggnad och vi skulle inte ha känt igen oss om han hade fått förverkliga sina planer, enligt Jim. De flesta av planerna förutsatte hela förborgens rivning, som skulle ersättas med stora flyglar i gustaviansk stil. En idé var att bygga en enorm flygel med torn i ändarna och som helt skulle dölja det nutida Gripsholm. Åke Setterwall, intendent på Husgerådskammaren, skrev om arkitekt Palmstedt, som var den som hade de flesta ”våldsamma” planerna, att ”Palmstedt hade av en välvis försyn hindrats i fullföljande av de onda avsikter, som under kungligt samarbete hade kunnat verkställas”. Han var av eftervärlden illa sedd och arkitekt Fredrik Liljekvist, som genomförde Slottets restaurering på 1890-talet föreslog att den hundraåriga ”kasernen” skulle rivas. Dock räddades det tilltaget förmodligen av kung Oscar II, som höll sin hand över Slottet. Man löste problemet med den fula byggnaden på så sätt, att en poppelrad planterades längs Slottets nordvästra långsida, som vetter mot staden. Den utgjorde en ”jalusi”, så att mariefredsborna skulle slippa se byggnaden.
Under pandemin i april 2021 sände Gripsholms slott en digital visning av Kavaljersflygeln och i samband med den rundvandringen upptäcktes ”pizzan” på golvet, som senare visade sig vara ett väl synligt tecken på den röta och det angrepp av hussvamp, som frodades under byggnadens golv. När man lyfte på golvet, kunde man notera att angreppet var utbrett i praktiskt taget varje rum på bottenvåningen och att regelverket var byggt direkt ner i fyllningen, som i sin tur vilade direkt på det svagt sluttande berget. All fyllning under golven avlägsnades och åtgärden kompletterades med element och avfuktare. Alla inblandade i den här angelägenheten enas om att, trots att flygeln faktiskt har stått kvar under drygt tvåhundra år, hade den klarat sig bättre med en rejäl ”torpargrund” med ordentlig luftspalt. Jim avslutade med att försöka reda ut var skuldbördan för detta fuskbygge ligger, men det lutar åt byggherren själv, det vill säga Kungen, om nuvarande slottsarkitekt Jakob Strömholm får säga sitt. Men han ger också Cronstedt en känga med orden: ”Remarkabelt att Gustav III valde Fredrik Adolf Ulrik Cronstedt? Han var ju greve, landshövding och konstnär – men pappan var ju arkitekt, på riktigt.”
Den ursprungliga putsningen av fasaden blev alltså inte av och om så hade skett under 1700-talet hade den blivit klargul (!) berättade Jim, för så var planerna då.
Efter föredraget blev vi ombedda att inte ta den lilla smala stentrappan tillbaka ner, utan vi fick lämna Rikssalen via en dörr i andra ändan av rummet, till vänster om tronen. Den korta promenaden mynnade ut i Gustavianska rummet, där vi bjöds på Slottets egen äppelcider i höga glas.
Jim avtackades med blommor och en tavla med slottets ”Reglemente och föreskrifter” från 1800-talet och Jims efterträdare som SLUPPS på Gripsholms slott Peter Stenmark presenterades.
Följande lunchföredrag med Jim Sjöberg är planerade för våren 2023:
• Onsdag 5 april kl. 11 Gustav Vasa – om hur det tog slut med unionen.
• Onsdag 19 april kl. 11Gustav Vasas Gripsholm – ”Mitt rätta arv och eget”
• Onsdag 3 man kl. 11 Gustav Vasa – framtidsman eller föredetting?
