Det mesta i vår värld känns svajigt och oförutsägbart just nu. Så skönt då att vissa diskussioner återkommer lika punktligt som motsatsen till ett Mälardalståg. Vinterdäckshysterin är en sån, omställningen till sommartid en annan. Men skyhögt över alla andra mediala löpeldar står den årliga luciadiskussionen.
Alltid är det något. På 2000-talet var det en tjej med rakat huvud som blev Lucia på Engelbrektskolan i Örebro. Sverigedemokrater rasade över Åhléns mörkhyade Lucia för några år sedan. Pepparkakskostymer har fasats ut för att de kan verka diskriminerande, vad jag förstått både om mörkhyade barn och ljushyade barn bär dem. I år är det en stackars förskola i Motala som blivit missförstådd. Beslutet att barnen firar på egen hand eftersom många tycker det är jobbigt att uppträda för föräldrarna har i sociala medier blivit till att firandet ställts in för att det är diskriminerande. Hat- och skitstormen drog i gång och rasar i skrivandets stund som bäst. Mitt barnbarns förskola har för övrigt tagit samma beslut som den i Motala. Föräldrarna får följa barnens luciafirande på en skärm medan de tuggar på pepparkakor och tindrar med ögonen. Bra lösning tycker jag.
Pepparkakskostymerna har gett upphov till extra mycket diskussion. År 2012 fick Mio från Laxå först inte vara pepparkaksgubbe eftersom det kunde uppfattas diskriminerande mot mörkhyade. Sen fick han det i alla fall. Min kompis, vars barn är mörkhyat, valde direkt pepparkakskostym över jultomtedräkt och lucialinne. ”Suck”, sa min kompis men accepterade faktum. Jag vet dock att om någon dristar sig till att kommentera dräkten på något sätt som kan tolkas som det minsta nedlåtande kommer hon inte att vara lika accepterande…
Trots allt som kommer upp ur dyn när man börjar prata om saker tycker jag att luciadiskussionerna är betydligt intressantare än däckbytartjafsandet. Det leder oss någonstans och ett inkluderande luciafirande – även om det måste ta tokiga omvägar för att komma dit – kan vara minst lika högtidligt som ett supertraditionellt, och man slipper den unkna lukten av rasism och sexism.
När jag var barn var det alltid den flicka som hade längst ljust hår och kunde hålla ton något så när som blev Lucia och vi andra accepterade detta faktum avundsjukt och utan diskussion. Lucia var utan omsvep en snygg- och popularitetstävling och det visste vi barn även om vuxenvärlden hymlade och mumlade om Lenas, det var så hon hette, fantastiska sångröst. Den var ytterst ordinär, Agneta sjöng mycket bättre men hon var både mörkhårig och kortväxt, så de vuxna hörde henne inte. Inte nog med att Lena fick vara Lucia hela mellanstadiet – när hon började högstadiet, i en annan skola fast med ungefär samma elever, fortsatte hon att göra anspråk på luciatronen av hävd och gammal vana. I nian satt de där luciasolona ganska bra faktiskt. Vi andra hade kapitulerat för länge sen och förresten hade jag fått lära mig att luciafirande var ”borgerligt”, så då var jag bara glad över att slippa.
Nu läser jag att det inte blir något luciafirande i Mariefreds kyrka eftersom ”det fallit mellan stolarna”. Pandemin har fått Rotary och firandet ur fas och man har inte mäktat med att arrangera. Även i Mariefreds sociala medier kryllar det av insinuanta kommentarer om orsaker till det (blandat med väldigt kloka inlägg), men framför allt en ärlig besvikelse. Och den kan jag väl förstå.
Det med att firandet var ”borgerligt” övergav jag snabbt till förmån för ett totalt anammande av ljusets högtid. Vad kan vara vackrare och mer stämningsfullt än ett välkomponerat luciatåg, särskilt i en kyrklig inramning? Minst ett sånt per år vill jag ha.
Kompletterat med ett busigt barnlussetåg blir decembermörkret betydligt lättare att uthärda. Helst ska det vara lite flamsigt med något barn som sjunger extra falskt, någon som läspar och någon som ger järnet och dansar sig fram. Om det blir på skärm eller i en svettig gympasal spelar mindre roll. Och låt alla som vill vara pepparkakor!
