
När jag var runt tolv år bestämde jag mig för att läsa 10 000 böcker före min dödsdag. Jag höftade till den där siffran, tyckte väl att det lät lite lagom ambitiöst. Minns att min mamma var gravt skeptisk till att jag skulle klara det och att jag blev sur på henne för det. På den tiden var jag en bokslukare av stora mått. Urskillningslöst läste jag – med Starlet i den ena handen och Dostojevskij i den andra.
När jag var 15 år fick jag mitt hittills lyxigaste extrajobb på ortens lilla bibliotek, vars enda anställda hade reumatism i händerna och behövde hjälp med att sätta upp böcker i hyllorna. Eller så ville hon bara ha sällskap av människor med samma kärlek till böcker som hon själv hade. Maj-Lis hette hon och varje gång jag kom till jobbet efter skolan hade hon samlat ihop en ny hög med böcker som hon tyckte att jag skulle läsa. Själva jobbet var klart på en kvart, sen fick jag sitta i ett hörn och läsa på betald arbetstid. Jag tror att det gjorde Maj-Lis gott att se tonåringar uppslukas av böcker – det var fler än jag som ”jobbade” för henne. Bara tjejer förstås. Killarna hade fullt upp med sina blå metallic-färgade Puch Dakotas.
I Mariefred och Strängnäs finns det minibibliotek. Små konstnärligt utsmyckade skåp fyllda med böcker som man får låna hem. Läsarna uppmanas också att skriva små funderingar och kommentarer i böckerna som en hälsning till nästa person som öppnar boken. Bakom minibiblioteken, som finns på många fler platser runt om i Sverige, står studieförbundet NBV och mariefredsbon Jessica W Sandberg. En lysande idé som jag gissar är uppskattad av de flesta. Även om man inte orkar/hinner/vill läsa böckerna piggar minibiblioteken upp genom sin blotta existens.
Jag hyser verkligen en livslång kärlek till böcker och läsandet. För drygt två år sen gjorde vi oss av med nära tusen böcker på grund av flytt från stort till mindre. Det var hårt men vi lyckades ändå sälja eller skänka bort allihop, till och med en Nationalencyklopedi. Skönt att inte behöva slänga dem. På återvinningscentralerna finns numera containrar enbart för böcker. Det skär i hjärtat. I diktaturer bränner man och förbjuder böcker, i välfärdslandet Sverige slänger vi dem. Det finns en arrogans i det som är obehaglig. Bakom varje bok, vare sig den är läsvärd eller inte finns en författare som lagt ner oändliga timmar på sitt verk. Det finns förlagsanställda som också ägnat boken en massa tid och det finns andra resurser i form av papper, transporter, energi nedlagt i varenda liten bok. Och denna gemensamma ansträngning belönar vi med containrar på återvinningscentraler – en gravplats för böcker. Motsatsen till minibibliotek!
10 000 böcker under en livstid – inte en omöjlighet men jag ligger långt efter i planeringen. Sen ganska många år skriver jag ner alla titlar jag läser eller lyssnar på i en liten röd bok. Det är lite sport, lite tävling med sig själv sådär. Men jag är långt, långt ifrån mitt mål kan jag avslöja. Ta bort en nolla så blir bilden mer sanningsenlig. Jag får ligga i som en iller med läsningen och helst bli över hundra om jag ska nå fram. Det som retar mig mest är att min mamma lär få rätt.
En läsupplevelse från 2022 jag gärna delar. Amerikansk jord av Jeanine Cummins. Den är en andlöst spännande fiktiv berättelse om flykt. En film på samma tema som är lika sevärd som ”Amerikansk jord” är läsvärd är ”The swimmers”, som finns på Netflix. Verklighetsbaserad om två syriska simmande systrar som flyr kriget och börjar om i Europa.
Fiktion, i vilken form det än är, kan ge större förståelse för och insikt i vad det innebär att vara människa än torra fakta.
God fortsättning!