Intill Rådhustorget i Mariefred driver Björn Brolin, sedan ungefär tio år tillbaka, loppis i den gamla brandstationen. Här finns det mesta, högt och lågt. En råttfälla från förra seklet, tavlor med djurmotiv och käck belysning, koppar och emalj och en och annan Iittala och Orrefors trängs bland pinalerna.
I slutet av sextiotalet började Björn att hjälpa till på Mariefreds auktioner, där blev han kvar i närmare tjugo år. När dessa sedan lades ned i början av åttiotalet tog Björn vid där de slutat och fortsatte med verksamheten fram till 2003.
Efter auktionsåren arbetade Björn några år som lärarvikarie på Mariefreds skola. Han undervisade i de flesta ämnena, vid några tillfällen till och med i spanska, utan att kunna säga och förstå annat än pesetas. Det var dock först genom arbetet på kommunens parkförvaltning som Björn kom i kontakt med den gamla brandstationen – det var nämligen kommunens förråd. Efter en tid på kommunen gick han i förtidspension, men funderade på om han skulle starta en loppis i lokalerna när den tömdes för att flyttas intill Mariefreds nya idrottsplats. Sagt och gjort. Björn kom återigen in på antikvariat och gamla prylar och snart fylldes den gamla brandstationen med diverse saker.
Lokalen har kvar brandstationens siffermarkeringar och krokar i väggarna för brandmännens attiraljer och utrustning. Numera finns bara ett enda namn kvar på hyllan, Arne Ekbloms.
– Jag kände i princip alla gubbarna som var här då, men det är bara hans namn som finns kvar på hyllan. Hyllan kommer inte att åka ned så länge jag bestämmer här.
Björns intresse för äldre prylar började när han hoppade in som hantlangare för auktionsprylar i slutet av sextiotalet, men han säger sig inte vara så kunnig som folk kanske tror.
– Min son sprang till och med förbi mig när han var tonåring. En viss kunskap får man förstås genom att ta på grejorna och att handskas med dem. Jag har nog en samlarnerv i mig, som så många andra med för mycket bråte hemma, som jag inte har ordning på. Där är jag nog i gott sällskap. Under tiden jag höll på med auktioner tömde jag 2500 bostäder i Stockholm – det jag såg då är svårt att slå, vad gäller samlande. Oj vad mycket saker en del har och som de inte borde haft.
På frågan om han märkt ett ökat intresse av loppis den senaste tiden säger han att det är många som kommer in för att hitta något till billigare pris eller som tycker vissa saker är onödiga att köpa nytt, som rostfria bunkar. Det går lika bra att köpa en kastrull för 30 kronor istället för 130 kronor i butik. Björn tror att Röda Korset ser mer av secondhandtrenden och att den har ökat.
– Samlare vandrar runt från loppis till loppis och ungefär hälften av de som kommer in i affären drabbas av nostalgi – mormor hade den där och farmor hade det där. En del köper tillbaka minnena. I många fall behöver de inte ha sakerna.
Vissa design- och kvalitetsprylar kommer Björn inte åt, som Lisa Larsson till exempel. De blir för dyra att köpa in och ger sällan någon vinstmarginal. Höganäskrukor har han däremot flera av. Av dessa vill folk ha stora krukor att sätta till exempel tallris till jul i.
Vissa kunder frågar direkt om Björn har det eller det, de orkar inte hålla på att rota bland sakerna. Vissa går runt och känner och klämmer eller stryker runt med hökögat påkopplat. De som är i branschen hugger på kinaporslin och sådant som de vet går åt. Emaljprodukterna försvinner fort. Handfat, kannor, hinkar med lock och slevar i emalj går som smör.
– Jag hade en sil häromdagen som var ganska skruttig. Den gick direkt. Kockums är väldigt populärt.
Björn får sina prylar genom digitala auktioner, som han sedan åker och hämtar hem. Häromdagen var han i Dalarna och senast igår i Södermanland. Det är ofta som han inte behöver få ihop mer saker, han måste ju sälja dem också.
– Det är sällan jag åker till dödsbon, eftersom jag får med mig för mycket, allt från tandborstglas till dörrmattan i badrummet. Det är inget man vill ha.
I november vid julmarknaden strömmade kunderna in efter stiltjen från covid. Då kom också återigen de utländska besökarna. Många tyskar kommer för att se Kurt Tucholskys grav här i Mariefred och besöker samtidigt loppisen.
– Holländare är alltid positiva gökar och har ett språk som brukar fungera, vi har samma låneord. När norrmännen kommer in ger jag mig alltid i slang med några snytingar under bältet. Det är ofrånkomligt och väldigt roligt. Att prata med andra är som att sparka in öppna dörrar.
Björn kommer att hålla på några år till, så länge han orkar. När han inte gör det, så är det den dagen – och den sorgen.
