Jag är ganska duktig på att rensa bland mina prylar. Med betoning på ganska. Kläder jag inte använder åker ut efter ett tag, jag lämnar dem till Myrorna eller liknande. Förr fick syrran dem, men jag ångrade mig alldeles för ofta när jag såg henne i nån gammal klänning och ville ha tillbaka den – och då blev hon sur förstås och så kunde vi ju inte ha det. Otaliga flyttar, den senaste från större till mindre har gjort att prylar, böcker, brev, barngrejor, racketar, tält, sovsäckar, tavlor, handdukar och annat fått nya ägare eller åkt till återvinning. Mitt hem har ändå ganska många föremål men på ett – tycker jag –trivsamt sätt. Jag tycker inte att mina saker tynger ner mig. Jag behöver ingen Marie Kondo som lär mig att kategorisera och ”känna känslan” för mina ägodelar. Jag är heller ingen större shoppare även om jag ibland kan få mina ryck och handlar sånt jag egentligen inte behöver.
Alltså är jag en hyfsat duktig och klok medborgare även om det finns en del att jobba på.
Nuförtiden ska man nämligen ha ordning på saker och ting. Hellre vara minimalist än äga en massa onödigt bråte. Man ska omge sig med ljus och luft och har man en pryl man inte känner något för ska den ut. Genast. Allt i hemmet ska vara genomtänkt, estetiskt och praktiskt. Helst också mycket hygieniskt. Damm och smuts är inte bra, det är tecken på att du är en människa utan kontroll. Det finns en moralism kring detta synsätt som jag stör mig på.
Jag gjorde en intervju med en belgisk kvinna med tre barn, två hundar, fem katter och fyra hästar. Vi satt i hennes vardagsrum som bestod av en nedsutten stor soffgrupp, en stor TV, en TV-bänk, några tavlor som godtyckligt satt uppspikade på väggarna och en slags bänk med en ledsen grön växt av något slag på. Överallt låg det högar med leksaker, ridkläder, tidningar och böcker. Och överallt fanns det hundhår.
– Jag tänkte att vi skulle sitta här för det är det mysigaste rummet, sa hon och slog i en kopp jättegott kaffe till mig. Hon spillde bara lite på bordet men det spelade ingen roll för hon märkte det inte.
Jag blev helt fascinerad över att hon var så obrydd över sitt hems spartanska och godtyckliga inredning och att det var så ostädat. Oftast när jag kommer hem till folk som jag ska intervjua börjar de med att beklaga stöket, oavsett hur det ser ut. Och påfallande ofta ser det väldigt rensat, ljust och fräscht ut.
Den belgiska tjejen visade mig också sitt nybyggda stall. Där var det ordning och reda och inrett med en massa praktiska och snygga funktioner. Jag kunde inte låta bli att fråga om de också skulle renovera huset. Hon svarade att ingen i familjen ändå är inomhus mer än när de sover och äter så det står långt ner på listan.
Jag fick en liten men kännbar kulturkrock.
För är det något vi sysslar med här i Sverige så är det att inreda och pynta våra hem. Eller så drömmer vi om hur vi ska pynta och inreda våra hem. I väntan på det läser vi om KonMarie-metoden eller går till och med en dyr kurs i städning och organisation av hemmet och så får vi dåligt samvete för att vi har för många prylar och så köper vi några till för att döva ångesten.
Jag tror att vi skulle må bra av att bry oss lite mindre om hur vi har det hemma (och mer om varandra). Jag vet i alla fall att ett tecken på att jag inte mår bra är att jag städar mer än vanligt och rensar och slänger och ett tecken på att jag är i balans är att jag inte tänker så mycket på saken utan bara går omkring och trivs i mitt hem, oavsett dammråttor och kanske ändå lite för många pryttlar.
