Det ljugs i stort som i smått. Putin och Trump är exempel på män med en ljugpotential utöver det vanliga. Att ljuga är för dem lika naturligt som att dricka vatten. Eller vodka. Eller vad de nu dricker.
Min dotters partner tillhör den minoritet av det mänskliga släktet som inte kan ljuga. Häromdagen kom mitt treåriga barnbarn och hennes bonussyster travande med munnarna fulla av Dumlekola, fast det inte var lördag.
– Vi äter godis, sa mitt barnbarn och strålade som bara en treåring som just avslöjat en vuxen kan göra.
– Mamma hade godis i fickan, sa bonussystern. Och det är inte lördag!
En vuxen som inte ens klarar en vit lögn om vad man har eller inte har i fickan. Ovanligt fall men lite gulligt på något sätt.
Enligt psykologiprofessorn Pär-Anders Granhag ljuger vi främst av två anledningar. Antingen för att undvika skuld och straff eller för att vinna fördelar. Den första kan man kalla för en defensiv lögn. Man vill skydda sig själv eller någon annan helt enkelt. Den offensiva lögnen handlar mer om att få ett övertag, en belöning eller nå andras beundran. Man kanske ligger risigt till i en konkurrenssituation och tar till lögnen i ett desperat försök att kravla sig upp på banan igen. Det finns många anledningar att ljuga. I stort som i smått.
Så har det nog alltid varit även om det känns som att ljugandet har fått bre ut sig oförblommerat på sista tiden. Och lögnarna skäms inte ens längre. Kanske banade Trump vägen för andra maktpersoner. Han ljög ju från dag ett, även om saker som en enkel faktakoll kunde rätta till på en sekund. Hur många som närvarade vid hans installation, att det varit ett terrorattentat i Sverige i februari 2017, att Obama inte var född i USA. Alla visste att han ljög, men hans anhängare valde att tolka lögnerna som ”alternative news”. Det funkade ju länge och väl, kanske fortfarande. Och en och annan svensk makthavare har anammat konceptet.
Ett annat sätt att handskas med lögner är att göra som PM ”Ålgate” Nilsson. Han blir påkommen med att fiska ål illegalt, ljuger om det för polisen tills en lokaljournalist för nys om saken, erkänner eftersom det är oundvikligt, skriver ett pudlande inlägg på Facebook där han nödtorftigt förklarar sig. Sen håller han sig undan media. Ingen journalist kommer åt att ställa en enda liten följdfråga. Nilsson litar på att andra nyheter kommer att ta över och att ”Ålgate” går i graven utan att någon får möjlighet att fylla i de logiska luckorna i hans enda uttalande (detta skrivet med reservation för att han gör ett uttalande efter att denna text kom till).
Att inte berätta hela sanningen är också att ljuga.
Tyvärr tror jag det stora ljugandet är här för att stanna. Allt för många tjänar på lögnen. Det är min spaning för dagen och jag hoppas att jag har fel. Men jag ser och hör lögnerna från makthavare men även från människor i lokalsamhället varje dag. Det enda man kan göra är att tänka själv och ställa sig de klassiska granskande frågorna: Vem är ansvarig för innehållet? Vad är syftet? Vilken är målgruppen? När skapades materialet? Varför skapades materialet? Är detta något jag kan lita på?
En bra sak är att vissa fakta är enkla att kolla upp. Presstödsregler till exempel. Eller vad som gäller för ålfiske. Eller om det begicks ett terrorbrott i Sverige i februari 2017.
Ljuga är lätt men den som ständigt ljuger tappar också i trovärdighet.
PS: Ett streamingtips! På SVTPlay kan man hitta en fransk dokumentär som heter ”Historiens bästa lögner”. Den ska jag grotta ner mig i.
