”Hon mår under omständigheterna bra”, skriver DN. Mirakelbabyn Aya, vars hela familj dog i jordbävningen i Syrien förra veckan. Har ni sett bilderna? Det finns till och med film när räddningspersonal lyfter upp henne och springer det fortaste de kan för att hon ska få vård.

Då har de precis skiljt henne från hennes döda mamma, precis klippt av navelsträngen som gjort att hon överlevt. Att må bra under de omständigheterna är sannerligen ett mirakel större än något. Ett ”tecken från gud”, som namnet tydligen betyder på arabiska. Ett tecken på att människan kan överleva också de allra svåraste omständigheter som finns. Att livet till sist segrar över döden – för det gör det ju. Det måste det göra och det måste vi komma ihåg när allt känns svart. När livet känns hopplöst, vilket händer oss alla, tänk på mirakelbabyn Aya. Kunde hon klara sig kan du. Jag läser att en massa människor från hela världen vill adoptera Aya, men att en släkting kommer att ta hand om henne. En nära släkting i det område hennes familj bodde och kanske är det bäst. På så sätt kommer hon att vara nära sin egen familj när hon växer upp.
Livet och döden va, mörkret och ljuset. Min dotter Klara, som ju är ansvarig utgivare för MT/Måsen numera, påminde mig just om att jag alltid skriver om det när jag skriver mina krönikor (också i andra tidningar). Och det är nog sant. Det fascinerar mig. Ljuset alltså. Att det alltid kommer tillbaka. Både Klara och jag är hemma hos min mamma i Trollhättan den här helgen för att hälsa på. Mamma, Birgitta Markendahl, som förresten också skriver i MT/Måsen och har gjort i snart 20 år. Det är ett riktigt familjeföretag som ligger bakom tidningen, jag vet, men det skäms jag inte för. Tre generationer tjejer, alla intresserade av ungefär samma sak. Även om mamma är mer lagd åt det historiska, Klara åt färg och form (hon redigerar tidningen) och jag kanske mest åt att kåsera. Det gillar jag – att skriva mina tankar, som visst ofta handlar om ljus och mörker.
Det är kallt, men värmen är på väg. Några är döda, men de flesta lever. Den lilla flickan Aya överlevde det mest fruktansvärda som tänkas kan.
Iallafall tog vi just en promenad till kyrkogården, där min pappa ligger begravd. Det är alltid sentimentalt att besöka hans grav och minnena kommer tillbaka. Min pappa var den spralligaste och gladaste person man kunde träffa. Mer full av liv än någon – och så är det just han som är död. Det känns fortfarande så konstigt för mig, att han inte längre springer omkring ibland oss.
Men andra springer. Nya generationer springer och i vår släkt har vi börjat om, då Klara förra året fick en liten son. Han är ett och ett halvt år nu och idag sprang han på kyrkogården och skrattade högt. Han träffade aldrig min pappa och kan såklart inte sakna honom. Kyrkogården för honom var en kurragömmalek med ”lillmormor”, som vi kallar min mamma. Samtidigt som ”vårljuset” lyste på dem genom träden.
Det är kallt, men värmen är på väg. Några är döda, men de flesta lever. Den lilla flickan Aya överlevde det mest fruktansvärda som tänkas kan. Tänk på det om du tröttnar ibland – ett tecken från gud eller från någon annan – ljuset vinner alltid över mörkret.
Anna har ägt Mariefreds tidning/Måsen – med en kort paus – sedan början av 2000-talet. För att kommentera hennes krönika, skriv till anna@masenredaktionen.se.