Norrskensskam och avundsjuka

av Ylva Liljeholm

Vi lever i ett polariserat land, det är ingen nyhet. Och just nu pågår en rörelse från norr till syd som bara gör gapet mellan oss medborgare ännu större. Det handlar om de som sett och de som inte sett. I sociala medier kryllar det av den förra kategorien. De som varit där, de som upplevt, de som beskådat och framför allt de som fotat. Jag talar förstås om norrskenet. Bilder på gröna, röda och rosa himlar över Majabryggan och Kärnbo kyrkoruin, Tosterön och Sandvikens brygga i Enhörna fyller Facebook och i kommentarsfälten kryllar det av ”åh, fantastiska bilder” och ”gud, så vackert” och liknande. Själv fastnar jag bara för de sura kommentarerna som ibland smyger sig in. ”Varför ringde du mig inte så att jag också fått se” eller ”Visst, fin bild men det där är faktiskt inget norrsken”. Jag förstår att surputtarna är mina fränder som liksom jag längtar tillbaka till den tid då norrsken visade sig där det hör hemma. I norr!

Det här oskicket att visa sig över hela landet men utan att tala om var och när håller på att klyva Sverige. Jag undrar om ryssarna ligger bakom på något sätt. De kanske har lagt in en spionfunktion i norrskensappen – inte en chans att jag laddar ner den! Ryssarna eller om det är kineserna eller kanske små gröna varelser från en annan planet vill söndra och splittra och skapa misstro mellan människor. För att den del av befolkningen som missat skådespelet, inte en gång eller två utan varje gång, ska känna norrskensskam och inse att de är sämre människor utan kontakt med naturen.

Jag tillhör dessutom en ännu lägre stående kategori än de som aldrig sett norrsken. Jag är med i Vi-som-sett-men-inte-fattat-klubben. Den mest sorgliga samlingen av homo sapiens man kan tänka sig. Dumhuvudena, de som alltid missar tåget-nissarna, superklantarna. 

För min del utspelade sig den förnedrande händelsen för kanske 25 år sen. Jag satt fast i en bilkö utanför Europstop i Örebro, alltså en miljö som är så långt ifrån vild och vacker natur man kan tänka sig. Plötsligt är himlen framför mig helt grön. Kaskader av grönt och kanske gult som rör sig över horisonten. Vad i … tänkte jag. Giftutsläpp? Aliens? Näthinneavlossning? Men sen luckrades bilkön upp och jag fick annat att tänka på. 

Att det var norrsken jag sett förstod jag först långt efteråt. Inte trodde jag att man kunde se det i gnällbälteland.

Jag har till och med varit i Tromsö. Norrskenets förlovade land. Det var mulet hela tiden, gråare himmel har jag väl aldrig skådat. Året efter skulle vi åka tillbaka till Tromsö. Våra vänner där var så entusiastiska – de var fantastiska himlar varje kväll, denna gång skulle det vara omöjligt att INTE se norrsken. De visste ju hur mycket jag suktade. Dagen innan vi skulle fara fick min respartner covid och vi fick vackert stanna hemma.

Det finns flera orsaker till att jag aldrig upplevt det där himlaspektaklet. Jag bor i en stad, jag är kvällstrött, jag har dålig tajming på det mesta här i livet och jag har otur. Men jag vet att jag inte är ensam. Det finns andra därute som har det som jag. Som värnar om att vi ska hålla ihop i det här avlånga landet. Så tänk till gott folk innan ni lägger ut era färgsprakande foton till allmän beskådan. Är det inte lite skrytigt? Vore det inte bättre att lägga ut en läcker bild på dagens lunch i stället? För vår, vi norrskensskamtyngdas, skull?

PS. Om det är nån som misstänker att det ligger soleruptionlika kaskader av norrskensgrön avundsjuka bakom denna krönika så har ni gissat alldeles rätt.

Läs även:

Lämna ett svar