Jag tänker på städning. Organisationskonsulten Marie Kondu som lärt oss att rensa och ta farväl av prylar som inte ger oss ”sparks of joy” har fått barn och kapitulerat. En viss oreda måste få förekomma även hemma hos henne. I alla fall om hon ska ha tid med själva barnen. Jag erkänner en viss skadeglädje. Människor med ett så perfekt lagt hår väcker en liten revolutionär hos mig.
För några år sedan besökte jag Körsbärsgården i Sundre på Gotland där man kunde se replikor av två konstnärsateljéer. Den ena tillhörande Björn Erling Evensen, den andre Lars Olof Loeld. Evensens skapanderum var fullt av pryttlar, urklipp, bilder, skisser, material av olika slag. Loelds helt renskalat. Två arbetsrum som speglar två helt olika uttryck. Sådär är det ju hemma hos vanligt folk också. Ordning och reda, eller kaos. Fast oftast något mitt emellan. Idealet är dock ordningen, konstnärsateljéer undantagna. De får se ut hur som helst. När det gäller våra hem kan det visserligen få vara lite bohemiskt stökigt men det måste vara rent! Går vi ut i trädgården råder samma ideal. Prydlighet. Tillgänglighet. Färgmatchning. Robotklippta gräsmattor. Luft & ljus. Om det är rufsigt är det ett ordnat, medvetet rufs. Ungefär som en 80-talsfrisyr.Vidare ut på gatan. I det som är vårt gemensamma, det skattefinaniserade. Gruset ska bort på våren. Buskar som skymmer sikten ska klippas. Sjuka träd huggas ned. Inget konstigt med det. Gatan måste vara framkomlig, säker och tillgänglig. På gatorna rör sig människor. Alla har lika stor rätt att vara där så länge de inte skadar någon annan. Ändå muttrar vi över den som talar för högt, sitter med muggen utanför ICA, stoppar upp rytmen med sin rullator, över musiken som ljuder från puben. Några retar sig på de som täcker sitt hår eller de som har för många ungar i sina händer. Några fräser åt dem som är mörka i skinnet. Särskilt om de pratar på ett främmande språk med varandra, eller bryter på vårt eget. Personligen ogillar jag män i flock, särskilt nattetid, vilken färg de än har och vilket språk de än pratar på. Men det är bara att tugga i sig deras rätt att finnas, och hoppas på det bästa när man vandrar hemåt, ensam i mörkret.
Hur vi har det i vår ateljé eller vårt hem är upp till var och en. Några behöver lugnet i det spartanska, andra blir kreativa i sitt kaos. Men gatan i betydelsen samhället måste fungera på ett annat sätt. Där ska man varken kunna städa eller skapa kaos efter eget huvud. Vi måste eftersträva balans. Bedöma vad som är direkt farligt för oss och måste bort. Till exempel dubbdäck som förstör vår luft eller salafistiska imamer som hatpredikar. Och tillåta det som inte skadar den andre, till exempel Prideflaggor eller människor som flyr krig. Det borde inte vara så svårt om man tänker efter. Vi har en bra grund att stå på. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Tillbaka till konsten. Den kaotiska, oförutsägbara, vackra, moraliska, fula, provocerande, estetiska, normerande, äckliga, siande, nostalgiska, mänskliga konsten. Den som är lika olik som Eversens och Loelds ateljéer. Jag är så glad att den finns, att vi låter den få finnas. Så glad att inga politiker är där och tassar och försöker städa och rensa ut det som inte passar. Eller hur det nu är med den saken…
