I november kom Nikolas Winegarner hem efter att i tretton månader ha jobbat på forskningsstationer på Antarktis. I oktober åker han tillbaka för en ny säsong.
Nikolas Winegarner är uppvuxen utanför Mariefred och har genom sin pappa ett amerikanskt medborgarskap. Efter att ha arbetat som kock på hemmaplan i några år sökte han jobb på en amerikansk forskningsstation på Antarktis och fick det. Han är därmed den femte svensken – och person nummer 1666 – som har övervintrat på Sydpolen.
Efter att en dag ha suttit och scrollat runt på Wikipedia hamnade Nikolas på en sida om forskningsstationen McMurdo som låg ”mitt ute i ingenstans”. Här arbetar människor från alla världens hörn med forskning och logistik, marinbiologi och isprover. På sydstationen, där Nikolas senare jobbade, forskar man även kring atmosfär och kosmologi.
– Jag har alltid varit fascinerad av avlägsna platser, säger Nikolas.
Som kock på stationen arbetade han tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. På Sydpolen går solen ner en gång om året och upp en gång om året. Temperaturen kan bli så låg som sjuttio minusgrader och som varmast runt nollan. Att ha ständigt mörker och sedan ständigt solljus kan vara utmanande i sig, men Nikolas berättar att man följde ett så pass strikt jobbschema att solen inte spelade någon roll.
– Men jag saknade natten väldigt mycket. Hade man varit på fest och gick ut så möttes man av solljus i ett halvår, så det var väldigt speciellt när stjärnorna kom fram igen.
Under flera månader är väderförhållandena så pass svåra att inga plan kan landa, därför är du i princip strandad i ett halvår.
– Det är platt och vitt, från horisont till horisont, säger Nikolas. Som att vara på en annan planet.
Det krävdes grundliga fysiska kontroller för att komma dit. Tandläkarbesök, ultraljud på gallblåsan och röntgen på bröstkorgen, för att nämna några. Säkerheten är A och O, eftersom hjälpen är väldigt långt borta.
– Det är svårare att evakuera någon från Sydpolen än att evakuera någon från rymdstationen.
För att sysselsätta sig fanns det dock gott om aktiviteter. Där fanns gympasal, gym, filmrum, pysselrum, musikrum och sällskapsspel. Man anordnade regelbundet pubquiz, fester och filmkvällar. Klockan nio varje måndag hade man dessutom ”jazz i bastun”.
Populärt under filmkvällarna var skräckfilmer, gärna där människor är strandade mitt ute i ingenstans och blir bortförda av utomjordingar. Nikolas berättar att isoleringen gjorde att man bildade tajta vänskaper.
– Det är en speciell skara människor. Det är ett coolt ställe och det är inte många som kan säga att man jobbat på Antarktis.
Nikolas försökte slänga in lite svenska element, som att spela Håkan Hellström eller dansband, ställa fram en bild på kungen eller be de bildgoogla på det berömda Gripsholmslejonet. Han blev glatt överraskad när han en dag hittade en Nile city-dvd i samlingen.
I november förra året tog hans äventyr slut och nu väntar en sommar i Sverige innan han i oktober reser ner igen. Till nästa gång kommer att han att packa lite mer effektivt – en hårddisk med filmer och tv-serier är exempelvis hårdvaluta därnere.
Det han saknade mest hemifrån var att vara spontan, att kunna gå ut och käka på restaurang.
– Det första jag gjorde när jag kom hem var att köpa en kebabpizza, säger Nikolas.
Efter att framöver ta sin kandidatexamen i lingvistik hoppas han kunna jobba med språk ett tag men sedan ta ett sabbatsår och kunna resa ner till Sydpolen – igen.
