Sedan 1992 har Strängnäs kommun och Svenska kyrkan samarbetat kring att stödja barn och unga, vars föräldrar eller närstående lider av missbruksproblem och psykisk ohälsa. Den 19 september drog höstens termin i gång.
Samtalsgruppen Lugna rummet är en mötesplats för barn och unga mellan 7 och 15 år som växer upp i familjer med någon form av missbruk eller psykisk ohälsa. Det kan handla om alkohol, narkotika eller annat missbruk som gör att barnen far illa. Konceptet finns över hela landet, men går under olika namn. Strängnäsgruppen startade 1992 och hette tidigare Regnbågen, men efter att barnen själva beskrivit samtalsgruppen som ett lugnt rum valde man att byta namn på verksamheten.
Lugna rummet är ett samarbete mellan socialtjänsten i Strängnäs kommun och Svenska kyrkan. Vid gruppträffarna finns Maria Mibson som är diakon med inriktning barn, familj och missbrukare, församlingspedagog Magnus Zettervall, som jobbar mycket med ungdomar samt Rebecca Gustafsson, som är gruppledare och familjebehandlare inom socialtjänsten.
– Barnen får verktyg och olika sätt att hantera sina känslor, säger Maria.
När barnen presenterar sig och berättar om sin situation ser de samtidigt att andra känner igen sig i deras berättelse och att de inte är ensamma. Det är också en de viktigaste insikterna som man vill uppnå med gruppen, att barnen vet att de inte är ensamma.
Magnus berättar att deras stora problem är att de vet att de här barnen finns, men att de inte når dem. Gruppledare åker regelbundet runt till skolor och vårdcentraler och andra viktiga platser. Det enda som krävs är ett godkännande från en av föräldrarna.
– Barn skyddar ofta sina föräldrar, säger Magnus. Äldre syskon kan till exempel ta med sina småsyskon till förskolan eller städa upp och rensa hemma. Dessa barn är oerhört lojala mot sina missbrukande föräldrar.
Barn som växer upp i hem med missbruksproblem kan i förlängningen ha lätt att hamna där själva och diakon Maria menar att det gäller att fånga upp barnen i tid.
– Vi vuxna måste se de här signalerna, säger Maria. Barnen kommer inte att säga något.
Det kan ibland vara svårt att sätta ord på det man känner, därför får barnen visa hur de mår genom att ge tumme upp, mitt emellan eller tumme ned. Maria berättar om en tjej som alltid gav svaret ”mitt emellan”, men som efter flera terminer till slut gav tumme upp.
– Ibland förstår vi mer än de säger. Det kan vara svårt som barn att säga vad de känner, men då använder vi Nallekort i stället.
Gruppledaren Rebecca intygar att alla känslor är okej. Hon berättar att de har olika teman varje vecka och att de även fikar, pysslar och leker.
Lugna rummet är gratis och håller till i kyrkans bodar. Vid tio tillfällen träffas man och alla gruppledare har tystnadsplikt. Gruppen riktar sig till barn i skolåldern, när barn kan börja uttrycka sig lite mer och förstå vad som är rätt och fel.
– Drömmen vore ju att ha en grupp även för yngre barn, säger Maria.
Magnus avslutar med att bekräfta att det är viktigt för barnen att förstå att det är en sjukdom den närstående lider av och att det inte är barnets fel. Det är aldrig några vikarier eller utomstående som medverkar på träffarna utan det är bara Magnus, Maria och Rebecca. Det är viktigt för att kunna bygga den tillit och trygghet som behövs.
– Vi måste vara de vi är annars ser de igenom oss direkt, konstaterar Magnus. Barn är experter på att se känslor.
