Krönika

Jag tänker på städning. Organisationskonsulten Marie Kondu som lärt oss att rensa och ta farväl av prylar som inte ger oss ”sparks of joy” har fått barn och kapitulerat. En viss oreda måste få förekomma även hemma hos henne. I alla fall om hon ska ha tid med själva barnen. Jag erkänner en viss skadeglädje. Människor med ett så perfekt lagt hår väcker en liten revolutionär hos mig.

Ni vet scenen med riddaren och döden från Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”? Och hur det parodierats otaliga gånger. Den senaste parodin jag såg var riktigt rolig. Den går så här:
– Vem är du?
– Jag är Mälartåg!
– Kommer du för att hämta mig?
– NEJ!

Vi lever i ett polariserat land, det är ingen nyhet. Och just nu pågår en rörelse från norr till syd som bara gör gapet mellan oss medborgare ännu större. Det handlar om de som sett och de som inte sett. I sociala medier kryllar det av den förra kategorien.

Den amerikanske konstnären Marsden Hartley har målat en tavla med några formationer i brunt, grönt och blått. Jag såg den för några år sen på konstmuseet Lousiana utanför Köpenhamn och på en nanosekund var jag i Provence.

”Hon mår under omständigheterna bra”, skriver DN. Mirakelbabyn Aya, vars hela familj dog i jordbävningen i Syrien förra veckan. Har ni sett bilderna? Det finns till och med film när räddningspersonal lyfter upp henne och springer det fortaste de kan för att hon ska få vård. 

Vi skulle vilja skriva mycket mer, men vi nöjer oss med att upplysa läsarna om några få saker apropå Mariefredspostens senaste ledare. Där påstås att endast en tidning – dvs den näst största – i varje kommun kan få presstöd. Det är inte sant.

Det ljugs i stort som i smått. Putin och Trump är exempel på män med en ljugpotential utöver det vanliga. Att ljuga är för dem lika naturligt som att dricka vatten. Eller vodka. Eller vad de nu dricker.

Här i Mariefred är det trevligt. Det är nästan ingen som förnekar det. Husen är vackra, man kan fika… Ja varför fortsätta med uppräkningen efter fikat?

Jag är ganska duktig på att rensa bland mina prylar. Med betoning på ganska. Kläder jag inte använder åker ut efter ett tag, jag lämnar dem till Myrorna eller liknande.

När jag var runt tolv år bestämde jag mig för att läsa 10 000 böcker före min dödsdag. Jag höftade till den där siffran, tyckte väl att det lät lite lagom ambitiöst.