Den 16 augusti är det nypremiär för scenföreställningen ”Spring, Uje, spring”. Tre års spelningar och en långfilm senare är Uje tillbaka med en avskalad och intim föreställning – i sitt eget vardagsrum.
Musikern, journalisten och före detta politiska tjänsteman Uje Brandelius är tillbaka med sin hyllade scenföreställning ”Spring, Uje, spring”. Det har gått åtta år sedan den först hade premiär och mycket har hänt under åren.
År 1991 grundades bandet Doktor Kosmos, med Uje som frontman. Bandet har bland annat spelat på Hultsfredsfestivalen och vunnit P3 Guld. Hans första soloskiva släpptes 2015 och fick namnet ”Spring, Uje, spring”. Albumet innehöll ”mitt-i-livet-låtar” och tanken var att han skulle framföra dem som en teater och föreställning.
I samma veva fick han veta att han fått Parkinsons sjukdom. Föreställningen blev ändå av och bestod av samma låtar men med lite omskrivet manus. Med textrader som ”Här kommer livet och du fattar ingenting” fick låtarna – och livet – en ny betydelse. Framför allt tänkte han på sina barn.
- Jag var 44 år och hade en nyfödd, säger Uje. Jag hade stora barn också men dottern var bara ett år. Barn lär en att vara här och nu.
Att befinna sig mitt i livet och få en livslång sjukdom är något som skulle få de flesta att tappa gnistan, men för Uje blev sjukdomen en push att hinna göra det han vill innan det är för sent. Textraden ”du är aldrig mer spännande än den resan du ska göra” är ett bra exempel på att livet är vad man gör det till.
- Sjukdomen har pushat mig. På ett twistat sätt så är jag lite glad. Jag visste att jag inte skulle dö av sjukdomen och nu har det ändå gått åtta år.
Föreställningen ”Spring, Uje, spring” hade premiär i november 2016 och sattes upp på Södra teatern, Dramaten och scener runtom i landet. En dag hörde komikern Henrik Schyffert av sig och ville göra en film av den, med Uje själv i huvudrollen. Filmen nominerades till sex priser under Guldbaggegalan 2021 och vann tre: bästa film, bästa manus och bästa manliga huvudroll.
- Jag känner en kille som hade tjatat om att jag skulle göra en film, berättar Uje. Sen fick vi ombord Henrik Schyffert på tåget och sedan blev det guldbaggar.
Uje berättar att han får bra mediciner och att han fortfarande kan spela piano, något han gjort i princip varje dag i hela sitt liv. Han säger att det är en gåva att ha ett jobb som han älskar och att han vaknar varje morgon och känner att han vill fortsätta jobba.
Ingen vet hur fort sjukdomen kommer att utvecklas, hur allvarlig den blir eller vilka symptom den kommer att ge.
- Man måste leva med vetskapen om att inte veta. Att stå på scenen kanske inte funkar för mig om tio år.
Jobbet har hjälpt Uje att arbeta bort ångest under åren och han har inga planer på att sluta jobba, även om tempot, projekten och arbetsplatserna kanske blir annorlunda framöver.
- Jag har fått lite bråttom, säger Uje. Jag gjorde en barnbok och sen en film. Jag har en lista över grejer som jag vill göra de kommande åren. Kanske går jag åt musikalhållet, fast gör den mer dramatisk och mindre ”musikalig”.
I sin nya uppsättning av ”Spring, Uje, spring” blir scenen hans eget vardagsrum ute på Selaön utanför Stallarholmen. Föreställningen handlar om vad man drömmer om att göra innan det är för sent, vad man måste göra innan man dör och vad man inte måste göra.
- Det blir en timme och en kvart med prat och musik, avslutar Uje. Framför allt är den väldigt rolig, lite galghumoristisk. Jag är ju den enda som kan skämta om min sjukdom.
