Rensa prylar och vara duktig

Publicerad 27 januari, 2023 – av Ylva Liljeholm

Jag är ganska duktig på att rensa bland mina prylar. Med betoning på ganska. Kläder jag inte använder åker ut efter ett tag, jag lämnar dem till Myrorna eller liknande. Förr fick syrran dem, men jag ångrade mig alldeles för ofta när jag såg henne i nån gammal klänning och ville ha tillbaka den – och då blev hon sur förstås och så kunde vi ju inte ha det. Otaliga flyttar, den senaste från större till mindre har gjort att prylar, böcker, brev, barngrejor, racketar, tält, sovsäckar, tavlor, handdukar och annat fått nya ägare eller åkt till återvinning. Mitt hem har ändå ganska många föremål men på ett – tycker jag  –trivsamt sätt. Jag tycker inte att mina saker tynger ner mig. Jag behöver ingen Marie Kondo som lär mig att kategorisera och ”känna känslan” för mina ägodelar. Jag är heller ingen större shoppare även om jag ibland kan få mina ryck och handlar sånt jag egentligen inte behöver. 

Alltså är jag en hyfsat duktig och klok medborgare även om det finns en del att jobba på. 

Nuförtiden ska man nämligen ha ordning på saker och ting. Hellre vara minimalist än äga en massa onödigt bråte. Man ska omge sig med ljus och luft och har man en pryl man inte känner något för ska den ut. Genast. Allt i hemmet ska vara genomtänkt, estetiskt och praktiskt. Helst också mycket hygieniskt. Damm och smuts är inte bra, det är tecken på att du är en människa utan kontroll. Det finns en moralism kring detta synsätt som jag stör mig på.

Jag gjorde en intervju med en belgisk kvinna med tre barn, två hundar, fem katter och fyra hästar. Vi satt i hennes vardagsrum som bestod av en nedsutten stor soffgrupp, en stor TV, en TV-bänk, några tavlor som godtyckligt satt uppspikade på väggarna och en slags bänk med en ledsen grön växt av något slag på. Överallt låg det högar med leksaker, ridkläder, tidningar och böcker. Och överallt fanns det hundhår.
- Jag tänkte att vi skulle sitta här för det är det mysigaste rummet, sa hon och slog i en kopp jättegott kaffe till mig. Hon spillde bara lite på bordet men det spelade ingen roll för hon märkte det inte.

Jag blev helt fascinerad över att hon var så obrydd över sitt hems spartanska och godtyckliga inredning och att det var så ostädat. Oftast när jag kommer hem till folk som jag ska intervjua börjar de med att beklaga stöket, oavsett hur det ser ut. Och påfallande ofta ser det väldigt rensat, ljust och fräscht ut. 

Den belgiska tjejen visade mig också sitt nybyggda stall. Där var det ordning och reda och inrett med en massa praktiska och snygga funktioner. Jag kunde inte låta bli att fråga om de också skulle renovera huset. Hon svarade att ingen i familjen ändå är inomhus mer än när de sover och äter så det står långt ner på listan.

Jag fick en liten men kännbar kulturkrock.

För är det något vi sysslar med här i Sverige så är det att inreda och pynta våra hem. Eller så drömmer vi om hur vi ska pynta och inreda våra hem. I väntan på det läser vi om KonMarie-metoden eller går till och med en dyr kurs i städning och organisation av hemmet och så får vi dåligt samvete för att vi har för många prylar och så köper vi några till för att döva ångesten.

Jag tror att vi skulle må bra av att bry oss lite mindre om hur vi har det hemma (och mer om varandra). Jag vet i alla fall att ett tecken på att jag inte mår bra är att jag städar mer än vanligt och rensar och slänger och ett tecken på att jag är i balans är att jag inte tänker så mycket på saken utan bara går omkring och trivs i mitt hem, oavsett dammråttor och kanske ändå lite för många pryttlar.

Potatis är bäst

Publicerad 21 april, 2026 – av Öfre Slotts Media

Jag tycker att färskpotatis är det godaste som finns på våren. Potatis överhuvudtaget är nog det bästa. Variationerna på tillagning!

Tänk om man skulle strandsättas på en öde ö och man bara fick ha med sig två livsmedel, vad skulle ni ta med er?

Jag väljer definitivt potatis och purjolök. Det är också typ det enda jag odlar själv och som hinns med under den intensiva trädgårdsmästarsäsongen och tomater förstås.

Purjolöken kan man köpa som små plantor och dela och sätta ut om man inte hunnit så frön. De ska nämligen sås tidigt, gärna i februari-mars.

Men potatisen, den sätter man när jorden reder sigsom man brukar säga, och det är när jorden är ca 8 grader, vilket är någon gång i början av maj.

Det går också att sätta potatis längre in på sommaren, det blir bara senare skörd.

Det kommer en hel del potatisproffsodlare till Smedjans trädgård, med potatisfårorna förberedda i långa rader, de delar med sig av tips på bästa sätten att få bra skördar och god potatis, vilket vi tycker är roligt.

Det kommer även de som aldrig satt en potatisknöl i jorden någonsin. Räds icke! Det är enkelt att odla och roligt att skörda.

Sättpotatisen är framtagen för att ge högre skörd och för att undvika sjukdomar på

plantorna. Så använd dem och inte vanlig matpotatis. Det finns många olika sorter, både tidiga och sena, stora och små, delikatesspotatisar och till och med blåa och rosa sorter. Tänk rosa potatismos!

Så här gör du:

1. Öppna upp och ta ut potatisarna ur nätpåsen de köps i och lägg dem i t ex en äggkartong. Placera ljust och gärna svalt. Då bildas fina små knubbiga groddar som gör att skörden blir tidigare och plantorna lite kraftigare. Det kan ta 2-3 veckor innan fina groddar har poppat ut. Det går även att sätta dem utan groddning, det tar bara lite längre tid för dem att bli klara.

2. När jorden blivit varm nog är det dags att sätta dem i jorden. De är frostkänsliga, så håll koll på nattemperaturen och täck med fiberduk om det blir risk för frost. Odlar man i hinkar kan man ju ha dem på en varm solig plats, de går ju att flytta runt om man orkar bära.

Gör en fåra i den väldränerade och gödslade jorden eller gräv en grop och lägg potatisen med groddarna uppåt med ca 20-30 cm mellanrum och ca 60-70 cm mellan raderna. Täck med jord.

Dubbla pallkragar är också ett bra sätt att odla på.

Själv odlar jag i 40-50-liters planteringskrukor. Jag häller plantjord upp till ca 1/4 del av krukan, gärna med 1-2 liter kogödsel iblandat, och lägger ner 2 st potatisar (eller 3 fast det blir trångt). I en vanlig hink räcker det med en potatis, men det är bra om kärlet är rymligare, då blir skörden

större. Lägg på jord så att potatisarna blir helt täckta.

3. När blasten vuxit till ca 10-15 cm täcker man med mer jord, så att bara lite grönt sticker upp. Så håller man på och täcker/kupar potatisarna under hela säsongen. Ljuset får inte nå potatisarna, då får de svårare att bilda nya knölar.

Glöm inte att vattna vid behov. Det ska vara lätt fuktigt i jorden för att det ska bli bra skörd.

4. Skörda: Det tar ca 8 veckor för tidiga sorter, om man odlat i hink eller i pallkrage kan man ofta skörda ännu tidigare. Färskpotatis till midsommar!

Känn försiktigt med händerna i jorden och ta upp när de är lagom stora. För potatissorter som är bra till lagring väntar man till blasten vissnar innan skörd så att skalet hinner bli lite tjockare.

Det är en härlig känsla att gå ut och gräva upp sin egen odlade potatis, jag lovar!

Lycka till!,

Ninna Lindström

Trädgårdsmästare på Smedjans trädgård i Mariefred

Hej! Snart är det vår!

Uppdaterad 30 mars, 2026, Publicerad 16 mars, 2026 – av Öfre Slotts Media

Vi kommer att skriva lite krönikor om trädgård framöver. Det känns roligt!

Planen är att ge lite matiga tips om det som hör trädgård till.

Vi fick ju faktiskt en vinter i år!

Inget slaskande runt i blötsnö veckor i sträck, utan isande kyla, snö, skidspår, skridsko-isar och pulkabackar. Härligt ändå!

När sedan snön smälter, solen börjar värma och fåglarna kvittrar, då den första dagen när man känner att nu är våren på gång…

Då är det som att trycka på en knapp, många börjar tänka ’trädgård’. Jord, fröer, odling, sätta potatis…göra upp en plan för sommaren, räfsa och påta i jorden eller fixa fint på balkongen.

Då händer också ofta något märkligt hos vissa (läs män), de bara måste ta sågen i handen och resolut gå ut för att ’beskära’ fruktträden.

Många tror, för att ett träd ska anses beskuret så ska i princip allt

rakas bort från kronan varje år. Efter denna ’rakning’ blir trädet jättestressat och börja skjuta nya hundratals skott för att kompensera för bladmassan den förlorat då det rakades året innan.

De nya skotten, så kallade vattenskott, är alla de små pinnar som sticker rakt upp på träd som blivit behandlade på ovan givna sätt.

Här följer nu en liten uppmaning eller en lagom uppläxning, som jag finner mig nödgad att skriva.

Vi måste vara rädd om våra fruktträd!

Ta inte bort alla vattenskott!

Trädet har ett rotsystem att försörja och kapar man bort för mycket så svarar det med att skjuta massor av nya skott för att kunna bilda nya blad. Det blir en ond cirkel.

För att bryta det behöver man beskära varsamt och rätt, man tar aldrig mer än max ca 30% av kronan och det är jätteviktigt hur grenarna och skotten tas bort!

Lämna inte tappar dvs små stumpar, ’rockhängare’, som sticker ut, då kan trädet inte läka såret som blir när man tagit bort en gren.

Träd som beskurits på detta hårda sätt år efter år blir till slut försvagade och sjuka.

När trädet måste lägga all energi på att bilda ny bladmassa, försummas även bildandet av fruktved, där frukten utvecklas, och det blir färre frukter.

Vill man inte ha så mycket frukt kan man beskära mer av fruktskotten istället.

Det är svårt att beskriva beskärning i en text. Detta är bara en kort resumé av ett stort och viktigt ämne.

Glöm inte att det faktiskt finns utbildade människor inom ämnet som tur är.

Hjälp finns att få!

Ta det varligt med våra fruktträd vi vill ju att de ska leva länge!

Hej från

Ninna

Trädgårdsmästare, Smedjans trädgård i Mariefred

En fredagseftermiddag i november

Publicerad 16 november, 2025 – av Öfre Slotts Media

Macken rivs i Åker. Den fick inte en sommar till och i sanningens namn var det nog många som missunnande den det, som utvecklingen sett ut. Ingen mysig pratstund med bensinmacksföreståndaren eller bläddrande i aktuella nyhetsblad, inget kaffe och snicksnack om bilens skick och andra angelägna ämnen. 

Bara en skugga återstod av den förr så glansfulla inrättningen, ett sargat kalt hus på en tomt till brädden fylld med bråte och fallfärdiga fordon. Många har sänt en sorgens tanke till utvecklingen, som den en gång livfulla macken genomgått. 

Kan man hoppas nu på nytt liv för macktomten. På kommunens hemsida blickar endast den gamla förkastade detaljplanen med de höga impopulära husen emot en när man försöker få klarhet. 

Och macktomten står där i kylan och väntar på nya utsikter och möjligheter som förhoppningsvis kommer att kunna glädja Åkersborna och försköna bygden. 

Även i Mariefred är det kallt men idag har några solstrålar vaskats fram ur den sedan flera dagar regntunga himlen. Vintern verkar oåterkalleligt på väg att damma ned i vårt hörn av världen. Nu väntar vi bara på snömodd, blixthalka, stormvarning, köldchock och dagar när mörkret ligger som en tjock, kvävande filt över hela landet. Nu behöver vi tokmysa för att kunna komma vidare. Fram med pyntet! Ställ ut tomtarna, snart är julen ändå här. 

Tänk inte sedan på, när temperaturen sjunker ytterligare, att nu kan du faktiskt dö ifall du inte har något hem. Vi har bosatt oss i en ände av världen där man behöver ett ombonat hus för att leva. Så dumt! Varför gjorde vi det?

Nere i hamnen träffar man på Mariefreds änder som också verkar avvaktande till att kölden nu kommit. Det är bara att burra upp sig, spara på energin och drömma sig bort till soligare sommardagar. Dagar när pärona i hembygdsgårdens trädgård låg i aptitliga drivor på marken och blommorna prunkade runt Gripsholms slott. 

Nu väntar också stålbadet för alla miljövänliga pendlare som valt att färdas med Mälartåg.

Prövningarna inträffar ofta när temperaturen krupit rejält nedåt och man står på Läggesta station och väntar på det beramade tåget, som än en gång kommit på avvägar. Det har drabbats av personalbrist, sen vändning, individer på spåret eller signalfel. När väntan blir lång är man tvungen att stå blickstilla. Varje rörelse gör att en liten pust med arktisk luft tar sig in under jackan och försätter kroppen i katastrofläge. 

Det finns också en inte försumbar risk, för en ensam vinternatt på Läggesta station. Här kan man nämligen bli fast när bussen lämnat det sista sorgligt försenade tåget bakom sig och inga taxibilar finns att tillgå i nejden. 

Här förs tankarna till vänthusen på perrongen. Det finns ingen värme i de felkonstruerade små glasbyggnaderna, men de stoppar vinden en smula. Om man blir strandad på Läggesta station en natt, är det här man ska kura ihop sig för att få lite välbehövlig sömn? 

Troligare är väl att man får bita i det sura äpplet och ta en riktigt kall, mörk och oönskad nattpromenad på väg 223.

//Katrin Nilsson

Krönika: Vissna vingar

Uppdaterad 1 november, 2024, Publicerad 1 november, 2024 – av Jennifer Lundkvist

Ibland blir inte saker som man hade tänkt sig, men jag tror att allt händer av en anledning. Just nu behöver vår lilla, familjära lokaltidning en liten paus. Det har varit några jobbiga år för vår lilla mås, som har fått flyga i motvind under en tid och nu behöver vila sina vissna vingar och ladda om.

Sedan jag för drygt två och ett halvt år sedan började frilansa för tidningen hade jag ingen aning om hur många spännande möten det skulle leda till. Jag har skrivit 291 artiklar totalt, rest runt i Måsenområdet och upptäckt både platser och människor som gör samhället lite bättre, lite klokare och lite rikare.

Bland mina starkaste möten finns exempelvis Solveig från Nykvarn, som jag och min praktikant träffade förra året. Vi blev hembjudna till henne och var där i nästan två timmar. Hon visade bilder och berättade om sina livserfarenheter, bjöd på hembakad sockerkaka och visade sina barbie- och bebiskläder som hon sytt, stickat och virkat.

Det var ett otroligt hemtrevligt möte och i slutet av veckan sa min praktikant Love: ”Jag kommer aldrig glömma Solveig”.

Jag tänker på alla funktionärer, eldsjälar, kreativa själar och företagare som jag har träffat. Statsminister, grundskolechef, författare, konstnärer och människor med en fascinerande historia.

Jag minns också Mari som precis hade fått en egen lokal till sin verksamhet. Det var drygt en halvmeter snö ute och jag fick köra över snön för att kunna ”parkera”. Under vårt samtal satt jag med mobilen och förlängde parkeringstiden flera gånger. Till sist hade det gått över två timmar! Vi hade det himla trevligt och hon sa att jag var ”en glad prick” som hade gjort hennes dag. Men det var hon som gjorde min.

MT/Måsen har gett mig möjligheten att få lära känna området och kommunerna på en helt ny nivå, öppnat upp ögonen för allt som finns och alla aktiviteter och satsningar som görs samt gett mig ett stort nätverk av människor.

Men nu är det dags för ett nytt kapitel. Måsen behöver vila sina vingar, och jag skriver därför min sista (?) introtext. När måsen vill och kan flyga igen återstår att se, men till dess vill jag bara säga tack för mig.

I det här sista numret av MT/Måsen får du läsa om den stora satsningen kring matematik på grundskolorna i Strängnäs kommun, om skogsvandringen i Ulvaskogen, om fåglarna på årets höstsalong och om den prisbelönta konditorns besök på Han i Hörnet i Mariefred.

Trevlig läsning – och välkommen tillbaka!