Det finns en plats i mitten av Sverige jag ofta besöker. Orten är liten. Här finns ett mathak med femtiotalstema där man kan sitta på vinylsoffor, känna doften från fritösen och beundra foton på gamla idoler medan man sörplar på sin milkshake.
På orten finns också Coop, en camping och lite annat. Det är kort sagt rätt lugnt.
Men varje år blomstrar den, liksom de andra små orterna vid Ljunganvägen, upp – för då är det ”Sveriges längsta loppis”.
”Sveriges längsta loppis”, vilket lockande namn! Här vill man vandra för evigt omgiven av gamla spännande plåtburkar, så slitna att man knappt kan läsa deras ursprung. Har de innehållit kaffe eller smörjolja kan man fråga sig medan man betraktar deras raspiga yta med kännarblick?
Kanske finner man roliga drinkpinnar från sjuttiotalet i form av olika djur i alla regnbågens färger. Eller så får man tag i ett riktigt snyggt par rejäla lejon, kanske gjorda i gips eller annat mystiskt material som vore perfekta att sätta i trädgården.
Man kan snusa på dammet från alla gamla kläder som dagen till ära fiskats upp ur källaren, och kunnigt hålla dem mellan tummen och pekfingret medan man talar om modal och mockadetaljer.
På loppisen träffar man också spännande människor som bjuder på saft, kaffe och hembakade kakor. Eller bjuder och bjuder, mysigt i alla fall.
Jag är rätt fascinerad av äldre saker, prylar och antikviteter och också allt som håller på att förfalla, som gamla övergivna bostadshus, lok som står och rostar eller arbetsplatser där alla för länge sedan gått hem.
Åker man runt i Sverige finns det ingen brist på sådana platser. Det är sorgligt antar jag. Hus som människor en gång byggt och vårdat står nu och förfaller. Först finns bara små tecken, flagnad färg, en enstaka utslagen ruta. Efter det accelererar allt. Taket faller in, fönster krossas och vegetationen tar över. Så snabbt det går, på ett ögonblick blir tillvaron vi byggt upp en parentes.
Bara minnena finns kvar.
Sommaren är också en tid då man träffar släkten och talar om tiden som flytt. Här kan bilderna verkligen gå isär och leda till intressanta diskussioner.
Jag kommer ihåg att jag en sommardag var ute med mina storasystrar. Jag satt i en barnvagn som de i sakta mak körde på Hamngatan i Vaxholm.
Jag kan väl ha varit två år eller yngre för jag minns att jag inte kunde prata. Jag hade fått en glasstrut som jag var oerhört glad över. Men redan efter att ha ätit bara en bråkdel tappade jag ned den på gatan.
En diskussion vidtog bland mina två storasystrar, som måste varit runt fem och sju, ifall glassen fortfarande var ätbar. Den var nu delvis täckt med grus.
Jag kunde inte uttrycka mig verbalt, men jag hade en tydlig åsikt. Det var att glassen fortfarande var fullt duglig att äta. Det var bara att borsta bort gruset som satt lite ytligt på den fina glasstruten och smaska vidare.
Inget av det här kunde jag tyvärr förmedla till mina systrar. Utfallet av deras diskussion blev istället att glassen tvunget behövde föras till de sälla jaktmarkerna varifrån inga glassar återkommer. Min sorg var enorm.
Nu har vi alla tre för länge sedan lämnat Vaxholm. Men vårt gamla hus är inte övergivet. Även om det senare brann ned, byggdes det upp på nytt för att husera nya, förmodligen nöjda, småstadsbor.