Anstalten Mariefred är sedan länge en del av det lokala samhället, även om den för de flesta som bor här kanske främst ses som en av kommunens alla arbetsplatser. Den ökande platsbristen inom svensk kriminalvård har dock gjort att landets anstalter hamnat i blickfånget på senare tid. Men hur fungerar egentligen vardagslivet på anstalten, och vad innebär planerna på att placera intagna i utlandet när de svenska anläggningarna inte räcker till?
De intagnas vardag på en svensk klass 2-anstalt
Mariefredsanstalten är en anstalt i säkerhetsklass 2 som tar emot intagna med mycket varierande strafftider och brottsbakgrund. Vardagen här är starkt strukturerad, med fasta tider och tydliga rutiner. Dagen inleds vanligtvis tidigt med uppstigning och frukost, följt av närvarokontroll och därefter schemalagd sysselsättning.
Många av de intagna arbetar inom anstaltens produktion, exempelvis med tillverkning, service eller fastighetsnära uppgifter. Andra deltar i studier, behandlingsprogram eller utbildningar som syftar till att stärka möjligheterna till ett liv på rätt sida av lagens råmärken efter frigivningen.
Sysselsättningen är obligatorisk och pågår under större delen av dagen. För det arbete eller de studier som utförs får de intagna ersättning i form av så kallad timpeng, som kan sparas eller användas för inköp i anstaltens kiosk. Där säljs sådant som tidningar, godis, cigaretter, snus och det på senare tid så populära vita snuset, som till exempel Velo.
Mitt på dagen avbryts arbetet för lunch och rast, med möjlighet till utevistelse inom anstaltens område. Det är för övrigt det enda tillfället då de intagna kan röka. Just den begränsningen ses som en anledning till att det är fler intagna som snusar än som röker, för att stilla sitt nikotinbehov. För snusning finns det nämligen inga sådana restriktioner.
Efter avslutad sysselsättning återvänder de intagna till sina avdelningar för middag och ett begränsat gemensamt umgänge. Kvällen avslutas med inlåsning i bostadsrummen vid en fast tidpunkt. Ofta handlar det numera om rum som är dubbelbelagda i förhållande till vad de ursprungligen byggts för, alltså med två intagna per rum istället för “enkelrum”.
Platsbristen inom kriminalvården
Regeringen och Tidöpartierna håller på att genomföra en omfattande rättspolitisk reform med målet att fler ska dömas för brott och att straffen ska bli strängare. För landets kriminalvårdsanläggningar, inklusive Anstalten Mariefred, innebär det här en snabbt växande beläggning.
Det politiska fokuset ligger på att bekämpa gängkriminaliteten och att minska brottsligheten genom en utvidgning av straffrätten. Allt fler ska dömas till fängelse, strafftiderna ska bli längre. Inflödet av nya intagna ökar redan snabbare än vad möjligheten utöka befintliga anläggningar eller bygga nytt medger.
Platsbristen är inte unik för Mariefred men det gör inte frågan enklare. Lokalt har frågan lett till diskussioner om hur anstalten kan utvecklas för att möta behovet. Nyligen lade Miljöpartiet i Strängnäs till exempel en motion om att kommunen ska förbereda en utbyggnad av Mariefredsanstalten. På nationell nivå pågår det samtidigt politiska samtal om både tillfälliga och mer långsiktiga lösningar för att klara trycket på systemet.
Mot den här bakgrunden har staten sökt alternativ för att snabbt kunna avlasta trycket. En lösning är att hyra platser i Estland. Lösningen beskrivs som en tillfällig åtgärd inom ramen för ett ansträngt system. Det bedöms också ha fördelen att kostnaden per intagen blir lägre.
Det planerade samarbetet med Estland
Det fängelse som valts ut för att ta emot svenska intagna är Tartu Vangla i östra Estland. Anläggningen, som är ett av landets tre fängelser, har i dag ett stort kapacitetsöverskott. Enligt planerna ska Sverige hyra platser i ett särskilt avdelat cellblock, som kommer att användas enbart för upp till 600 svenska intagna.
De som ska flyttas kommer att vara manliga intagna över 18 år, baserat på ett urval som ska göras av svenska myndigheter i samråd med den estniska kriminalvården. Samarbetet bygger på att Estland ansvarar för den dagliga driften, medan Sverige behåller ansvaret för straffverkställigheten.
För de svenskar som ska placeras i Tartu Vangla är vardagen tänkt att följa de rutiner som redan används inom den estländska kriminalvården. Även här är dagarna uppbyggda kring aktivitetsplikt, vilket innebär arbete, utbildning eller annan strukturerad sysselsättning. I fängelset finns verkstäder för trä- och metallarbete, samt andra arbetsuppgifter som är kopplade till drift och underhåll.
Vardagen för svenska intagna i Estland
Vad gäller större skillnader mot vardagen på svenska anstalter så är det framförallt två saker som sticker ut, nämligen möjligheterna till kontakter med omvärlden samt möjligheten att nyttja nikotin.
Intagna på estländska anstalter tilldelas varsin surfplatta som kan användas för olika ändamål. Via den kan de sköta inköp i anstaltens kiosk, ta del av utbildningsmaterial och ha digital kontakt med myndigheter och juridiska ombud. Surfplattan kan också användas för videosamtal med anhöriga, vilket naturligtvis ses som en extra stor fördel med tanke på placeringen i utlandet.
Den andra skillnaden lär komma att uppskattas desto mindre. Estländska anstalter är nämligen helt fria från nikotin. Det finns ingen möjlighet att röka, ens utomhus på rasterna, och ingen tillgång till snus. Just snusning är som tidigare nämnts populärt bland svenska intagna, eftersom det är en vana som kan utövas i princip när som helst, var som helst.
Man kan bara hoppas att nikotinabstinens, som kan bland annat kan leda till lättretlighet, inte kommer att göra omplaceringen tuffare än den ändå, av nödvändighet, blir. För en fungerande vardag på anstalt, krävs det nämligen att de intagna kan visa respekt mot varandra och mot kriminalvårdarna. Den uteblivna möjligheten att ta en prilla kan mycket väl göra att detta blir svårare än politikerna tänkt sig.
