”För att till eftervärlden bevaras har här samlats och nedskrivits något om livet i Mariefred under flydda dagar.” Så skrev målarmästare Sigge Nordahl i det lilla häftet ”Mariefredsfigurer i helg och söcken” med illustrationer av tecknaren och målaren Harry Karlsson. Både Nordahl och Karlsson är välkända profiler i Mariefred. Häftet innehåller ett tiotal noveller om mer eller mindre kända mariefredsbor, och han påpekar i förordet att personerna han skriver om är ”de små stugornas folk”.
Julen närmar sig och det passar bra att ur boken plocka fram ett par noveller med anknytning till den högtiden. En heter Julslakten och att det handlar om gången tid märks direkt i berättelsens början: ”Det är fullkomligt mörkt på gatorna ty gubben Eklund släckte gatlyktorna i går kväll när klockan var tio.” Enligt säkra källor tändes den elektriska gatubelysningen i Mariefred första gången den 16 oktober 1916.
Harry Karlssons svartvita teckning som illustrerar Julslakten visar några vuxna och en pojke på väg in mot ett hus upplyst av elden i den öppna spisen. Eftersom Nordahl var född 1882 kan väl den här händelsen ha utspelat sig ungefär ett decennium före sekelskiftet. Mellan bjälkarna i taket hängde brödspetten, och det stora som skulle ske denna dag var att grisen skulle slaktas. Bödeln var ”Bond-Jansson” och han hade ”Frille Flodin” som hjälpreda, och gumman Vestling var med för att ”ta emot blo’n”.
Nordahl får i sin skildring fram den ödesmättade stämning som rådde när dessa tre gick ut för att slakta grisen. Pojken ville också följa med men hindrades av Jansson, som kom på att han glömt rumpdraget. Han skickade därför pojken till en granne för att hämta det. Enligt pojken kunde de ju inte ta död på grisen förrän han kom med rumpdraget, så han gjorde sig ingen brådska. Grannen log lite överseende för han visste att pojken blivit lurad, och naturligtvis var grisen död när han kom tillbaka till ”slakthuset”.
Resten av hanteringen med julgrisen fick pojken vara med om, och han beskrev noga hur allt gick till. I slutet av novellen gör Nordahl en jämförelse med dagens kunder. ”Nu köper husmodern några flortunna skivor skinka i slaktarboden, vägda på en vitlackerad våg så sinnrikt inrättad att den räknar både vikt och pris på en gång”. Man undrar hur han skulle ha beskrivit dagens husmödrar och deras inköp.
Den andra novellen med julanknytning heter En afton då seklet var ungt. Seklet är 1900-talet, det var en kall jul och Gripsholmsviken isbelagd. Bekymrade mariefredsbor var på julaftonskvällen nere för att se ”tvekampen mellan isen och den lilla båten”. Skulle Mariefred på väg från Stockholm ta sig i hamn? Båten hade i april 1900 köpts av Mariefreds Ångfartygs AB, Mariefred för 30 000 kronor och döpts om från Nya Svartsjölandet till Mariefred.
Spänningen vid bryggan var stor och plötsligt sa någon: ”De ä tame djävulen två!” Jo, så var det. Ångfartyget Skokloster låg bakom och tryckte på så att lilla Mariefred kunde ta sig fram. Och för att göra idyllen fullkomlig kantades nu bryggan av ”levande ljus, burna av stadens småpojkar”.
När skutorna kommit fram sa Mariefreds befälhavare kapten Sundman: ”Så länge skutan gick en fotslängd framåt hade jag ingen tanke på att vända.” Nordahl avslutar sin berättelse: ”Det var karlatag värda att minnas, och att införlivas med stadens trafikhistoria, som då även kan tala om att båttrafiken uppehölls även på julaftonen.”
Bilden är från 1905 och lånad från Gripsholms-Mariefreds Ångfartygs AB.
/Birgitta Markendahl
