Den omtalade kulturkanon som efter flera års arbete blev färdig i år omfattar 100 verk. De är indelade i olika kategorier och i den med benämningen ”Bild och form” ingår bland andra Gripsholms slott, Kungliga slottet och Stockholms stadshus.

Det finns vissa generella kriterier som ska uppfyllas för att något ska rubriceras som kulturarv: Kulturarvet måste vara ett resultat av mänsklig aktivitet, vare sig det är materiellt (byggnader, föremål) eller immateriellt (traditioner, kunskap). Det ska dessutom vara ett arv från generationer, ha bevarats i nutiden och ges vidare till framtida generationer. Och visst uppfyller Gripsholms slott dessa krav.

Mycket har genom åren skrivits i denna tidning om Gripsholms slott. Mariefredsborna vet nog det mesta om detta kulturarv som att det på platsen där slottet ligger idag redan på medeltiden fanns en borg, och att Gustav Vasa rev den när han blev kung i Sverige. I slutet av 1530-talet lät han i stället uppföra ett slott i tegel med hjälp av ett stort antal murarmästare. Främst var slottet byggt som en försvarsborg och själva kärnan med de fyra tornen och borggården var klara år 1545. Den så kallade förborgen byggdes under senare delen av århundradet, och hertig Karls kammare tillkom också vid den här tiden.

Flera kungligheter har suttit fängslade på Gripsholms slott. Gustav Vasas son Erik, som blev kung under namnet Erik XIV, lät fängsla sin bror Johan och hans hustru Katarina Jagellonica, och de satt sedan här i fyra år. Två av deras barn, Isabella och Sigismund, föddes på Gripsholm. När Sverige 1809 hade förlorat Finland till Ryssland togs Gustav II Adolf till fånga och fördes till Gripsholms slott, där han kom att hållas i husarrest i nio månader. Här 

undertecknade han sin tronavsägelse, och bordet där detta skedde finns fortfarande att se i det så kallade Konseljrummet. I slutet av 1809 lämnade Gustav IV Adolf och hans familj Sverige och återvände aldrig.

Gripsholms slott drar till sig många besökare varje år. Bland  de riktigt stora attraktionerna där finns det uppstoppade lejonet från 1700-talet. I en glasbur i övre rustkammaren sitter det med sina tätt sittande ögon och sina människotänder. Ingen vet exakt historien om detta lejon men historikern Dick Harrison skrev om det för några år sedan i Svenska dagbladet. Han hade frågat intendenten på Nationalmuseum om lejonets historia, och trots stora ansträngningar lyckades hon inte upptäcka något skrivet om lejonet förrän år 1957. Då dök det upp i en redogörelse med förklaringen att det rör sig om en gåva från Alger till Fredrik I.

– Kanske kan forskarna någon gång hitta dokument som gör det möjligt att besvara frågorna. Annars är lejonet dömt att förbli ett mysterium – och ett vittne till hur vi människor inte kan låta bli att omgärda våra föremål med berättelser och förklaringar som i grund och botten har ytterst litet med verkligheten att göra, säger Harrison.

/Birgitta Markendahl