Flera gånger tidigare har MT/Måsen plockat upp gamla historier från Mariefred berättade av Sigge Nordahl och illustrerade av Harry Karlsson. Dagens historia är hämtad ur häftet ”Mariefredsfigurer i helg och söcken” och författaren skriver själv i förordet: ”Från skuggornas värld dra några av de gestalter förbi, som förr varit verksamma i vår stad.”
Dagens berättelse har den långa titeln ”När ’Fina i Fågelsångens’ ko rumsterade i Setterholms skoaffär.” Denna dramatiska händelse utspelade sig strax före första världskriget, alltså i början av 1900-talet. Livet flöt lugnt och fridfullt i den lilla staden Mariefred, men nere vid sjöstranden var det den här dagen livligt. Det var tvättgummorna som klappade kläder nere vid bryggan och använde då ett särskilt klappträ för att slå ut tvättvattnet ur kläderna. Ofta berättar Nordahl episoder med tidstypiska detaljer för att sena tiders barn ska få en bild av forna tiders Mariefred. Småpojkar, ”barfotatassar” lekte med sina segelbåtar och idyllen verkade total – även om kvinnornas arbete naturligtvis var mycket tungt.
Inne i centrum av staden var det inte lugnt och detta ståhej berodde på Fina Karlssons ko, som den här dagen var sugen på lite äventyr. Fina och kon bodde ute vid Fågelsången och för det mesta var kon nöjd med att gå och beta vid stranden där, men just den här dagen hade hon gripits av leda och ville utöka sitt revir. ”Upptäckarglädjen har ju i alla tider stimulerat både människor och djur, det vet man”, skriver Nordahl. När kon kom fram till fattigstugan, som fanns på den tiden och låg till höger om Djurgårdsporten – i närheten av den så kallade "Vita skolan”, började småpojkarna jaga henne ”och Finas ko fick ett nervsammanbrott”. Hon rusade upp mot Kihlboms garveri – ett för en ko farligt ställe. Många kohudar hade Kihlbom garvat i sina dagar, men det visste nog inte kossan.
Hon fortsatte Vattugatan upp men fick hejda sig vid Mari Mihis rådhustrappa och hamnade på torget, där Idas slaktarbod fanns – ännu ett farligt ställe, eftersom hon ofta sålde kokött. Pojkarna var efter kon hela tiden och stressade henne. Men plötsligt såg hon räddningen. Där låg Setterholms skoaffär och skomakarverkstad. Dörren var öppen och hon rusade in och nu blev det ”en villervalla utan like”. Hon fick upp dörren till skomakarverkstaden där gubben Holmér och skomakare Eriksson satt och lagade skor i godan ro. ”Hon knuffade ner lästhyllor, bord och stolar, vände runt på pliggdosor och blötbaljor, och nu vart den sista villan värre än den första.” Till slut lyckades ändå karlarna få ut henne på bakgården och poliser tillkallades. En av dem försökte fånga kon genom att kasta lasso kring kohornen, men han ”var rakt ingen cow-boys” och misslyckades. Till slut kom en lugn och sansad människa som förstod sig på kossor och hon lät sig snällt bindas ”och färden ställdes åter till de mera rogivande betesmarkerna ute vid Fågelsången”.
När Sigge Nordahl skriver sina berättelser från Mariefred får läsaren samtidigt en bra bild av livet i staden – så annorlunda på den tiden. Vi får en berättelse om fotogenlampans intåg, som var en stor händelse. I en annan bjuds vi in i dåtidens fattigstuga och en tredje berättar om den traditionella julslakten. Mariefreds siste gravare får några sidor i häftet, och några andra upptas av historien om författarens egen hund som ”umgicks med borgmästare Mari-Mihi”. Berättelsen om ”Lykttändare Eklund” avslutar detta häftet som illustrerats av den kände Mariefredsbon Harry Karlsson.
/Birgitta Löfving
