Det gör nästan bara ont för mig att öppna sociala medier idag. Mina flöden är fulla av förtvivlade, svältande barn i Gaza, tätt följt av nyheter om att våldtagna barn inte längre tillåts abort i USA. Jag ser människor i yttersta nöd och föräldrar som bär på sina döda barns kroppar. Människors liv som slås i spillror och familjer som trasas sönder. Och hur mycket jag än läser och hur mycket jag än sätter mig in i långtgående konflikter och bakgrundshistoria till varför “pendeln svänger” – så förstår jag fortfarande inte varför det händer. 

När jag går ut i Mariefred med min dotter möts jag nästan alltid av glada främlingar som hejar och säger något vänligt. När Swish har driftstörningar så betalar butiksbiträdet mina varor och låter mig swisha henne när det fungerar igen. När jag springer försenad till bussen stannar busschauffören och låter mig kliva på. När jag kämpar med matkassar och en hungrig fyraåring stannar en bilist och frågar om vi vill ha skjuts hem. Inga tvivelaktiga motiv och ingen egen vinning  –  bara medkänsla.

Under en längre tid trodde jag att empati kom från inlevelseförmåga i kombination med en kärleksfull uppväxt och en stark social kultur där hjälpsamhet och medkänsla var förväntat av individen. Ju äldre jag blir desto mer börjar jag dock inse att det inte nödvändigtvis har med det att göra.

Jag tror fortfarande att man måste ha blivit visad vänlighet och medlidande för att kunna ge den ohämmat till någon annan. Men jag tror också att den mest uppriktiga formen av medkänsla och medlidande kommer från att vi har vågat visa den för oss själva. Och jag tror att mycket av det numera världsomfattande problemet ligger i just detta; när vi intalar oss att vi inte behöver andra människors kärlek, omsorg och välvilja, tappar vi medkänsla för oss själva och slutar känna den för andra. 

Men vi måste inse att vi alla är människor. Oavsett klasstillhörighet, färg, ålder, kön och bakgrund. Vi är bara människor och just nu behöver vi – precis som barnen och människorna i vår omvärld – mer kärlek och omsorg än någonsin. För även om verkligheten är komplex och präglad av historia, makt och pengar, så måste vi inse att om det ska börja gå åt rätt håll nu, börjar det med oss.

På det sättet trivs jag i Mariefred. Även om omvärlden känns hård och kall just nu, hejar vi fortfarande på främlingar och hjälper varandra om det behövs. Det finns inga bakomliggande motiv  –  bara välvilja och medkänsla. Och det är just det vi behöver.