Man lär sig något nytt varje dag. Jag lärde mig helt nyligen att namnet Ruddamsgatan kommer från Ruddammarna som fanns här i Mariefred förr i världen. Det var den tidens krislåda. När grödorna slog fel och svälten stod för dörren kunde man gå till dammen och fiska upp en ruda. De var tåliga fiskar som kunde klara kyla och trånga förhållanden.
Några dagar senare tittar jag i mitt Facebookflöde och ser ett träd som håller ett annat litet träd uppe. Det lilla trädet har blivit avsågat, eller nedsågat kanske trodde avverkaren. Men icke, för år efter år fortsätter det att leva utan rötter, bara genom att ha lyckats sammanfoga några av sina grenar med sitt syskonträd.
Naturen är enastående!
Ändå är vi människor upptagna av vår egen genialitet och att slå oss för bröstet när vi kluvit atomen och uppfunnit postitlapparna.
Men någon gång emellanåt tittar vi på en video från National Geographic och ser hur en bläckfisk magiskt simmar in i ett korallrev och på sekunder byter både färg och struktur och blir helt osynlig.
Jag tänker på den bläckfisk som för en del år sedan rymde från ett akvarium på Nya Zeeland. Jag hoppas att den nådde havet som den längtade efter. Inky som bläckfisken hette bodde i något slags zoo för sjölevande djur.
En natt måste han av allt att döma ha fått nog av det trygga men kanske tråkiga livet i akvariet. Listigt tog han tillfället i akt, när någon glömt att stänga locket på hans vattenfyllda bostad en kväll.
Ingen vet exakt hur det gick till men av spåren att döma tillryggalade Inky sträckan från sitt akvarium till det 50 meter långa avloppsrör som ledde till friheten i Hawke’s Bay.
Naturen är outgrundlig för oss människor.
Ibland ser man en bild på någon förbluffad person som håller upp ett, för människan, nyupptäckt djur som tyvärr mist livet någon gång mellan det upptäcktes och presenterades för fotografen.
Urtidsdjur som uppenbarat sig för oss har förts till matmarknader för att avyttras per kilo, som när någon ville sälja den ludensvansade råttan, Rock Rat som troddes vara utdöd för 11 miljoner år sedan, på en matmarknad i Laos.
Råttan blev förmodligen räddad eftersom man kunde se den livs levande på en bild med sin långa ludna svans, men alla djur har inte samma tur.
Vi människor är i alla fall, på sätt och vis, uppfinningsrika.
Plötsligt en sen kväll i mitt Facebookflöde har algoritmerna valt ut en glamorös filmscen som härstammar från Hollywood någon gång på 30-talet. Där dansar två av dåtidens stjärnor på en gigantisk skrivmaskin.
Första kommentaren är ”de stavar som sopor”, men författaren får sedan mycket skäll för många tycker att det är fel angreppsätt. Tittaren borde istället njuta av dansen och musiken och inte petimeteraktigt tänka på att det inte blir något enda begripligt ord när skådespelarna dansar runt på tangenterna.
Det här är i alla fall sådant som vi människor kan prestera. Vi kan göra ett sådant här corny dansnummer, som med åren blivit orelaterabart för ingen, utom Jan Guillou, skriver på de där gamla apparaterna längre.
