Bengt-Albert Westerholm, 79, bor i Nykvarn sedan tre år tillbaka. Han växte upp med sin ensamstående mamma i Södertälje och när han var 22 år gammal åkte han för att tjänstgöra i den svenska FN-delegationen i det konfliktdrabbade Cypern. Tio år senare åkte han med Sida till det sönderbombade Vietnam och 1988 tilldelades han tillsammans med andra Alfred Nobels fredspris för sina insatser med de fredsbevarande FN-styrkorna.
Bengt-Albert är en aktiv gammal man, som tycker mycket om att vandra i naturen och gärna far iväg till nära och kära om han får tillfälle. Han lever ensam och har inga barn men han många nära vänner och har alltid brytt sig innerligt om andra människor. Han har alltid varit full av energi, har tävlat i både orientering och skidåkning i stort sett hela sitt liv. Han har också alltid velat hjälpa andra människor och den egenskapen tog honom långt ut världen.
Efter grundskolan började Bengt-Albert på charkuteriskolan i slakthuset på Stockholms yrkeshögskola. 1966 åkte han som 22-åring med de fredsbevarande FN-styrkorna till det konfliktdrabbade Cypern, där han tjänstgjorde i tre bataljoner som kock till 600 svenska soldater.
– Det kändes meningsfullt, man hade en uppgift av fredsbevarande och humanitära insatser. Det var bra för oss unga män, man fick lära sig av varandra och det blev en slags uppfostran som man har haft nytta av hela livet. Vi hade också lokalbefolkning som var anställda på campingen, både turkcyprioter och grekcyprioter, och kände gemenskap och kamratskap med dem också, säger Bengt-Albert.
Inbördeskriget i Cypern mellan turk- och grekcyprioter bröt ut 1964 och då skickade FN in en fredsbevarande styrka som stannade i landet och lyckades upprätthålla freden fram till 1974. Då invaderade Turkiet norra Cypern och landet delades in i två delar.
När Bengt-Albert kom hem från Cypern började han arbeta på slakthuset och så småningom på en resturang – trots att han som orienterare inte ville jobba helger. 1976, ett år efter att Vietnamkriget hade upphört, åkte han med Svenska biståndsmyndigheten Sida till staden Bai bang, för att återigen tjänstgöra som kock. Förödelsen var total och svälten och fattigdomen fortsatte att ta liv från de som hade överlevt kriget. Sida hade fått i uppdrag att hjälpa till att bygga upp det sönderbombade landet genom att etablera ett pappersbruk i Bai bang.
– Det var fattigdom och svält och de frös ihjäl i sina kojor. Vi försökte hjälpa befolkningen att återuppbygga samhället med hjälp av svenskt bistånd. Vi lärde dem att laga mat som vi lagade till bataljonerna. Det var ett enormt projekt med flera länder som samarbetade för att bygga barnsjukhus, sjukhus för krigskadade, etablera skogsbruk, plantera skog med snabbväxande tall för pappersbruket. Idag är det en välfungerande stad och det är otroligt hur man har byggt upp de här länderna.
Bengt-Albert var där i två år och trivdes som fisken i vattnet. Han åkte hem via transibiriska järnvägen efter ett år för att hälsa på sin mamma, men sedan åkte han tillbaka och hade inga känslor av hemlängtan. Tillslut for han dock hem igen och blev slutligen restaurangchef på bland annat Åhléns och svenska Volkswagen.
1988 tilldelades Bengt-Albert, och alla människor som hade ingått i FN:s fredsbevarande styrkor, Alfred Nobels fredspris. Det var ett kollektivt Nobelpris för deras fredsarbete och diplomatiska insatser runt om i världen och var det första priset av sitt slag.
– Det kändes bra att få internationellt erkännande. Det är en enorm bekräftelse. Många av mina vänner från Cypern var lite äldre än jag, så de har ju dött, men de fick också det här och man känner sig stolt över att ha gjort något betydelsefullt, säger Bengt-Albert.
Vänskapsbanden som Bengt-Albert har knutit och de nära relationerna han har skapat är det han håller av allra mest. Hans mamma har alltid funnits där för honom genom livet och de hade en mycket nära relation från början till slut. Hon blev 101 år gammal och han var vid hennes sida och tog hand om henne till hennes sista andetag. Nu är Bengt-Alberts stora trygghet han själv på många sätt, men hans relationer är fortsatt väldigt viktiga.
– Med lite hjälp av andra klarar man det mesta själv, kör så det ryker och ryk säger Bengt-Albert.
