Den 13 mars 2022 kom Oksana Moroz från Ukraina till Sverige med sina två döttrar, Maryna och Milana. Efter att kriget bröt ut tvingades de att fly sitt hemstad Kyiv och nu bor Oksana och döttrarna i Strängnäs. Genom integrationsprojektet Familjekompis träffade hon Kajsa Fornander, som kom att bli en nära vän och en trygg punkt i den nya svenska tillvaron.
MT/Måsen har tidigare intervjuat Helena Karjalainen, som är projektledare för Familjekompis i Strängnäs. Integrationsprojektet startades av studieförbundet Bilda och går ut på att nysvenska familjer ska få möjligheten att lära känna redan etablerade svenska familjer.
Projektet stöds av Länsstyrelsen och pågår i ett år, men Helena har fått förlängt i Strängnäs. Vid besök av olika organisationer och samfund informerar Helena om projektet och sedan tar hon emot familjers intresseanmälningar. De sökande matchas därefter av Helena genom gruppdejter, vid vilka åtta personer träffas för att hitta en familjekompis.
Oksana var med på några gruppdejter men det var inte förrän hon träffade Kajsa som det klickade. Oksana är 36 år och jobbade i Ukraina med internationella adoptioner. Kajsa är 54 år och jobbar med att boka resor på Riksfärdtjänsten Sverige AB. Trots åldersskillnaden och deras olika bakgrund tycker de mycket om varandras sällskap och deras kulturskillnader har blivit ett värdefullt meningsutbyte.
– Vi träffades i början på juni och sedan dess har vi umgåtts mycket. Vi har varit hemma hos varandra flera gånger, nu senast bjöd Oksana mig på traditionell ukrainsk julmiddag. Det känns jätteroligt att få träffa en ny vän. Oksana är väldigt driven och framåt och vi har väldigt kul tillsammans. Det är intressant att få veta mer om deras kultur och så vidare, det blir mycket ge och ta, säger Kajsa.
Oksana är också väldigt glad över att ha fått en vän i Kajsa. Hon fick energi av deras samtal och uppskattade att Kajsa respekterade att hon inte ville prata om kriget. Istället kunde Kajsa och Oksana fokusera på att ha roligt tillsammans och utforska varandras kulturer och traditioner.
Tack vare Oksanas tidigare arbete med internationella adoptioner visste hon att Sverige var ett tryggt land med bra lagar och förhållningssätt till barn. Hennes barn trivs bra i skolan och hon själv tycker om det svenska sättet att leva.
– Mina barn vill gärna ha en svensk utbildning även om det är utmanande för dem i vissa ämnen. De tycker om det svenska skolsystemet och hoppas att de kan hjälpa till i vårt land med en svensk utbildning. De lider dock mycket av att vara separerade från sin pappa men de trivs här och han känner lättnad över att de är på ett säkert ställe och studerar. Man kan inte ha allt på samma gång, säger Oksana.
På grund av Ukrainas krigslagar tvingades Oksanas man att stanna i kvar i landet och nu arbetar han med säkerhet kring livsmedelstransporter och humanitära hjälpmedel. Oksana och hennes döttrar saknar honom väldigt mycket men trots det trivs de bra i Strängnäs.
Efter tio månader fick Oksana jobb inom Strängnäs kommunen som koordinator. Hon jobbar nu med att arrangera träffar för flyktingar från Ukraina och då hon kan engelska får hon hjälpa till att översätta mellan olika parter.
– Jag hjälpte till med översättning och blev tillslut anställd som koordinator. Jag blev inspirerad av svenskarnas vilja att hjälpa så jag ville hjälpa till på alla sätt jag kunde med nyanlända ukrainare. Det kan betyda mycket att träffa någon som hjälper en i början när man är på en främmande plats, säger Oksana.
Integrationsprojektet Familjekompis öppnade upp dörrar i flera avseenden för Oksana. Nu har hon upplevt saker tillsammans med Kajsa som hon aldrig har varit med om tidigare och träffat flera vänner. Helena Karjalainen är glad över att deras vänskap fortsätter att skänka mening för båda parter och att projektet har lyckats på många sätt.
– Jag blir varm i hjärltat när de är glada. Oksana sa att hon ville ha jobb på kommunen och tio månader senare har hon det och det är ju fantastiskt! Men det viktiga är inte att de här projekten genererar anställningar utan det viktiga är att man får en mening och känner tillhörighet, säger Helena.
