Det var envisheten som tog Birgitta Stegnell i mål under Tjejvasan. Efter att ha åkt skidor i endast två månader lyckades hon med stor kämpaglöd och ihärdighet ta sig fram 30 kilometer i skidspåret.

Birgitta Stegnell i Strängnäs är pensionär sedan september 2022, men är mer aktiv än någonsin. Hon promenerar med stavar, sysslar med tantparkour och golfar. Två dagar i veckan är hon med barnbarnen. Dessutom jobbar hon extra på tre olika ställen.

- Jag älskar att jobba, säger Birgitta. Jag kommer att jobba så länge jag känner att jag orkar och kan.

Hennes ork verkar det inte vara något fel på, och inte motivationen heller. När Birgitta ger sig in i något ser hon också till att slutföra det. Hon började spela golf för tre år sedan i och med att hon slutade röka, och när hon blev pensionär började hon stava tillsammans med systern. I och med det gick hon också ner tio kilo på några månader.

I december började hon och systern Ingrid att åka skidor, och vad som började som ett skämt blev snart en verklighet.

- När Ingrid och jag började åka skidor sa hon ”ska vi åka Vasaloppet?” på skoj. ”Det är klart att vi ska” svarade jag då.

De anmälde sig snart till Tjejvasan och började gå på teknikträning på torsdagar i Vilsta i Eskilstuna. Där fick de lära sig tekniker, som att diagonala och staka.

Att anmäla sig till ett lopp är en sak, men att sedan hitta någonstans att bo är en annan. Av en slump träffade Birgitta på en kvinna som heter Barbro.

- Jag var nere i förrådet och hämtade skidorna och då frågade hon om jag skulle köra Vasaloppet. ”Ja”, sa jag, ”om jag hittar någonstans att bo”. Då säger hon ”ni kan bo hos mig, jag bor i Oxberg”.

Tanken var att de båda systrarna skulle ha genomfört loppet tillsammans, men bara några veckor innan loppet bestämde sig syster Ingrid för att avstå med anledning av deras föräldrars hälsa.

Istället fick kollegan Berit från Eskilstuna köpa systerns plats och följa med upp till Oxberg.

Trots att Birgitta som längst hade åkt 14 kilometer tidigare, var motivationen på topp när solen sken och hon gav sig ut i skidspåret. Det milda vädret hade dock gjort att snön var tung i år och det blev en aning jobbigare än vad hon hade räknat med.

- Efter tolv kilometer tänkte jag ”kommer jag i mål över huvud taget?”, berättar Birgitta. Men jag klarade det. Jag tänkte på mina barn och barnbarn. De sista arton kilometerna gick bara på envishet.

Hon berättar att det stod en tomte i spåren och bjöd på Jägermeister, vilket piggade upp när det kändes jobbigt.

- Vi hade roligt och är så stolta över oss själva, men det känns som jag har blivit överkörd av en ångvält, skrattar Birgitta. Nästa år ska jag vara med förberedd.

Inför nästa Tjejvasa kommer hon att styrketräna armar och ben, och framförallt åka mer skidor. Årets bragd kommer hon att rama in och sätta upp på väggen.

- Jag trodde aldrig att man kunde vara så trött. Men jag är superduperstolt över att jag har gjort det.

Förutom Tjejvasan har hon även funderat på andra motionslopp, men inom en helt annan gren.

- Vätternrundan skulle vara kul, säger Birgitta. Den är jag lite sugen på. Halvvättern skulle man ju kunna köra, den är ju bara 15 mil.