Enligt Jim var Gustav Eriksson, senare Vasa, den skickligaste och slugaste politiker som vi någonsin har haft och han benämnde honom ”demagog”, det vill säga hetsande agitator. Redan under sin tid i Dalarna lär Gustav ha haft en typ av PR-kansli, som spottade ur sig propaganda i olika former. I samband med att Gustav vann slag, skrevs ”folkvisor” som berättade om detta och Jim lät övertygad, när han förmedlade att nämnda visor förmodligen hade sin upprinnelse i Gustavs kansli och att de inte alls kom från ”folket”.
Hovkaplan Peder Swarts krönika, som man har trott skrevs 1560-1562, det vill säga under åren mellan Gustav Vasas död och Swarts egen död, ska man nog ta med en nypa salt, tycks Jim förmedla, då språket i den inte liknar språket i Swarts övriga verk. Språket i krönikan är mustigare än vad man kan se i Swarts övriga författarskap. Dock har detta fått gestalta en ”sanning” under fyrahundra år. Under 1900-talet har man börjat ifrågasätta sanningen i denna krönika och när man har dissekerat densamma har man funnit en hel del som inte ser ut att stämma. Alla Gustavs Erikssons framgångar tycktes bero på hans egen skicklighet, medan alla motgångar skylldes på medarbetarnas dårskap.
Jims berättelse övergick i Sten Sture d.y. och han kallade honom ”en knepig typ”, som stod i spänt förhållande till stora delar av adeln och till kyrkans män och det finns tecken på att han strävade efter kungatiteln. Kung Kristian II:s armé bröt in i Västergötland och under ett slag i närheten av Ulricehamn, 1520, fick Sten Sture sitt ena ben krossat av en kanonkula och han drog sig ur striden. Påföljd blev att total förvirring utbröt i hans armé, som skingrades och därefter var det fritt fram för Kristian. Sten Sture begav sig till Strängnäs och där tog han kontakt med avsatte ärkebiskop Gustaf Trolle, som han tidigare hade tagit till fånga och vars borg han tidigare hade låtit riva. Försoningen mellan de båda herrarna tycktes dock utebli.
Kung Kristian II tog rätt snabbt kontrollen över Sverige, med härjningar och blodutgjutelse till följd. Det var egentligen bara Stockholms slott och Kalmar slott, som han inte rådde på. Dock tvingades kvinnorna på de både slotten, efter påtryckningar från högadeln, att ge upp. Under Kristians kröningsfest kort därefter dubbades riddare, dock var ingen av dem svensk, upplyste Jim. Under festligheterna dök Gustaf Trolle upp och krävde kompensation för sina personliga förluster och för sin heder, varpå Kristian upprättade en ”andlig domstol” bestående av förskrämda prelater, som skulle döma till döden för ”kätteri”. Att så många dödsdomar skulle förkunnas, att de verkligen skulle verkställas och så snabbt, var inte något som ledamöterna i domstolen hade räknat med och de var, enligt uppgift, förfärade och de insåg att protester var uteslutna och rent av livsfarliga.
Under Stockholms blodbad i november 1520 avrättades först biskopen i Strängnäs och strax därefter hela riksrådet och Sten Sture-partiet. Jim är inte säker på att det var just den här händelsen som var orsaken till upproret i landet, men den upprörde i allra högsta grad Gustav, som förlorade en hel del anförvanter och släktingar. Kung Kristian kände sig skymfad över det faktum att han faktiskt hade blivit vald till kung, men blev nekad av svenskarna att ta tronen i besittning. Kristians tredje försök att invadera Sverige lyckades, då han, med hjälp av hustruns hemgift, kunde skaffa sig en yrkesarmé. Vad var det då han gjorde, för att svenskarna skulle ta till vapen, frågade sig Jim. Det första var en riktigt betungande extraskatt och dessutom bestämde Kristian att den svenska allmogen skulle avväpnas, vilket vände hela den svenska befolkningen mot honom. Dessa två åtgärder var förmodligen mycket mer kännbara för den svenska allmogen än nyheten om det avlägsna Stockholms blodbad. Även den svenska adeln var missnöjd med Kristian och allt detta sammantaget medförda att han till slut blev avsatt.
Inte heller i Dalarna berördes man särskilt mycket av blodbadet, men däremot ledde avspärrningar till att de inte kom ut med och fick avsättning för sitt järn. Kristian hade nämligen bestämt sig för att grunda ett nordiskt handelskompani och utsåg därför dalkarlarnas hyttor och hammare att stå till kompaniets förfogande. Det var då, enligt Jim, som de kallade till sig Gustav och bad om hans hjälp. Kristians kassa började sina och han tvingades att dra sig tillbaka. Biskop Brask i Linköping tvingade Gustav till ett avtal, där han förmåddes respektera kyrkans och adelns rättigheter. Folk i Småland, Värmland, Dalsland och Västergötland hade redan börjat bråka och mobilisera mot Kristian, utan Gustavs inflytande.
När Gustav Eriksson kom till Vadstena var han hövitsman över Sveriges allmoge och där vann han adelns stöd och förtroende och utsågs till riksföreståndare och den 6 juni 1523 valdes han slutligen, i Strängnäs och enligt ”Guds vilja”, till kung i ett hastigt sammankallat möte påskyndat från Lübeck. Detta var det sista kungavalet i ”valriket” Sverige, som därefter benämns ”arvsrike”.
