En av många berättelser om Titanic som jag inte vet om den är sann, är den om fartygets skeppskatt.

Tionde april 1912 i Southampton när Titanic skulle göra sin jungfruresa bar katten Jenny sina ungar en i taget över landgången och lämnade båten.

Jim som jobbade i köket och alltid brukade se till Jenny och hennes ungar lite extra såg detta som ett verkligt dåligt omen. Han beslöt sig för att liksom katten och hennes ungar lämna Titanic. Jim gick i land och resten är historia.

Själv är jag uppväxt med båtar och katter och blev otroligt nostalgisk när Waxholm III plötsligt lade till vid Kölnholmen häromdagen.

När jag var barn på 1970-talet var Waxholm III inte i så fint skick som den är nu. Den gamla ångaren var på den tiden helt enkelt ett fik. Den då lite ärrade båten låg för ankar i Waxholms hamn.

Även om båten inte levde upp till hela sin potential var jag positiv till det här etablissemanget. På Waxholm trean kunde man få ett glas saft och en mazarin medan man upplevde alla båtresans fröjder utan att komma någonstans.

Jag har läst att man på den tiden också vitsigt benämnde båten Matvraket, men det minns jag inte. Vi kallade den kärleksfullt för Waxholm trean och uppskattade att den låg i vår hamn, med sitt som det plägade vara på den här tiden, lite vällagrade och akrylamidtjocka kaffe.

Det var ett trevligt kafé men ett lite sorgligt öde för den fina Waxholmsbåten. Inte visste vi då att lyckan skulle vända för Waxholm trean. Den gamla ångaren förföll och kunde idag varit ett minne blott, ifall inte Strömma hade köpt och renoverat båten på 90-talet.

Titanic hade inte samma tur och man skulle önska att man hade en klärvoajant katt som kunde varna en för risker och råda en när man kommer till ett vägskäl i livet. Kanske får man som Jim iaktta och lära allt eftersom.

Jag älskar vatten och båtar, men som barn tyckte jag kanske ändå bäst om Waxholm trean som låg noggrant förtöjd. Den tutade, dunkade och frustade inte utan vaggade bara behagligt till ljudet av ett måttligt vågskvalp.

Inne i den mysiga fikabåten var det trivsamt och varmt och det blåste inte heller helvetets vindar som det gjorde när man satt i en segelbåt och borde vara glad för att vinden stod i, men ändå tyckte att det var väl dragit.

Den blev inte heller, som vissa andra Waxholmsbåtar, fast i isen en mörk januarikväll då man fick sitta i den molstilla båten och vänta på att isbrytaren Tor skulle komma och rädda en.

Bäst var väl familjens roddbåt, som man i lugn och ro kunde ta turer med till de närmaste öarna som Ekholmen och bada. Men allt eftersom åren gick blev den otätare och otätare och tog längre tid att ”svälla ihop”, som min mamma förklarade att träbåtar gör, när vi lade den i sjön på våren.

Kanske var familjens roddbåt inte i tiptop skick som många andra båtar är. Båtar som människor slipar och fernissar och syr mysiga kuddar till och sätter upp små fina lampor i. Båtar som har mysiga ruffar och små pentryn. Klart att man egentligen skulle vilja ha en sådan fin gammal träbåt.

Mitt drömyrke när jag var liten var också att jobba på en Waxholmsbåt. Jag visste inget annat om yrket än det jag kunde se med mina egna ögon. Man såg tuff och solbränd ut och fick hoppa i land och dra i trossen som man sedan surrade fast. Jag undrade ifall man bodde i någon koj på båten. Det hoppades jag att man gjorde. I alla händelser tänkte jag att många skulle ha blivit imponerade ifall de hade sett mig som matros på en Waxholmsbåt.

För några dagar sedan bytte jag i alla fall några ord med Waxholm treans nuvarande kapten. Det var inte en så långvarig konversation att vi kom in på att jag kände till båten sedan förr, att våra öden längre tillbaka varit sammanlänkade. Men det var ett kärt återseende.