Om konst och städning

Publicerad 19 april, 2023 – av Ylva Liljeholm
För några år sedan besökte jag Körsbärsgården i Sundre på Gotland där man kunde se replikor av två konstnärsateljéer.

Jag tänker på städning. Organisationskonsulten Marie Kondu som lärt oss att rensa och ta farväl av prylar som inte ger oss ”sparks of joy” har fått barn och kapitulerat. En viss oreda måste få förekomma även hemma hos henne. I alla fall om hon ska ha tid med själva barnen. Jag erkänner en viss skadeglädje. Människor med ett så perfekt lagt hår väcker en liten revolutionär hos mig.

För några år sedan besökte jag Körsbärsgården i Sundre på Gotland där man kunde se replikor av två konstnärsateljéer. Den ena tillhörande Björn Erling Evensen, den andre Lars Olof Loeld. Evensens skapanderum var fullt av pryttlar, urklipp, bilder, skisser, material av olika slag. Loelds helt renskalat. Två arbetsrum som speglar två helt olika uttryck. Sådär är det ju hemma hos vanligt folk också. Ordning och reda, eller kaos. Fast oftast något mitt emellan. Idealet är dock ordningen, konstnärsateljéer undantagna. De får se ut hur som helst. När det gäller våra hem kan det visserligen få vara lite bohemiskt stökigt men det måste vara rent! Går vi ut i trädgården råder samma ideal. Prydlighet. Tillgänglighet. Färgmatchning. Robotklippta gräsmattor. Luft & ljus. Om det är rufsigt är det ett ordnat, medvetet rufs. Ungefär som en 80-talsfrisyr.Vidare ut på gatan. I det som är vårt gemensamma, det skattefinaniserade. Gruset ska bort på våren. Buskar som skymmer sikten ska klippas. Sjuka träd huggas ned. Inget konstigt med det. Gatan måste vara framkomlig, säker och tillgänglig. På gatorna rör sig människor. Alla har lika stor rätt att vara där så länge de inte skadar någon annan. Ändå muttrar vi över den som talar för högt, sitter med muggen utanför ICA, stoppar upp rytmen med sin rullator, över musiken som ljuder från puben. Några retar sig på de som täcker sitt hår eller de som har för många ungar i sina händer. Några fräser åt dem som är mörka i skinnet. Särskilt om de pratar på ett främmande språk med varandra, eller bryter på vårt eget. Personligen ogillar jag män i flock, särskilt nattetid, vilken färg de än har och vilket språk de än pratar på. Men det är bara att tugga i sig deras rätt att finnas, och hoppas på det bästa när man vandrar hemåt, ensam i mörkret.

Hur vi har det i vår ateljé eller vårt hem är upp till var och en. Några behöver lugnet i det spartanska, andra blir kreativa i sitt kaos. Men gatan i betydelsen samhället måste fungera på ett annat sätt. Där ska man varken kunna städa eller skapa kaos efter eget huvud. Vi måste eftersträva balans. Bedöma vad som är direkt farligt för oss och måste bort. Till exempel dubbdäck som förstör vår luft eller salafistiska imamer som hatpredikar. Och tillåta det som inte skadar den andre, till exempel Prideflaggor eller människor som flyr krig. Det borde inte vara så svårt om man tänker efter. Vi har en bra grund att stå på. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Tillbaka till konsten. Den kaotiska, oförutsägbara, vackra, moraliska, fula, provocerande, estetiska, normerande, äckliga, siande, nostalgiska, mänskliga konsten. Den som är lika olik som Eversens och Loelds ateljéer. Jag är så glad att den finns, att vi låter den få finnas. Så glad att inga politiker är där och tassar och försöker städa och rensa ut det som inte passar. Eller hur det nu är med den saken…

Hej! Snart är det vår!

Uppdaterad 15 mars, 2026, Publicerad 11 mars, 2026 – av Öfre Slotts Media

Vi kommer att skriva lite krönikor om trädgård framöver. Det känns roligt!

Planen är att ge lite matiga tips om det som hör trädgård till.

Vi fick ju faktiskt en vinter i år!

Inget slaskande runt i blötsnö veckor i sträck, utan isande kyla, snö, skidspår, skridsko-isar och pulkabackar. Härligt ändå!

När sedan snön smälter, solen börjar värma och fåglarna kvittrar, då den första dagen när man känner att nu är våren på gång…

Då är det som att trycka på en knapp, många börjar tänka ’trädgård’. Jord, fröer, odling, sätta potatis…göra upp en plan för sommaren, räfsa och påta i jorden eller fixa fint på balkongen.

Då händer också ofta något märkligt hos vissa (läs män), de bara måste ta sågen i handen och resolut gå ut för att ’beskära’ fruktträden.

Många tror, för att ett träd ska anses beskuret så ska i princip allt

rakas bort från kronan varje år. Efter denna ’rakning’ blir trädet jättestressat och börja skjuta nya hundratals skott för att kompensera för bladmassan den förlorat då det rakades året innan.

De nya skotten, så kallade vattenskott, är alla de små pinnar som sticker rakt upp på träd som blivit behandlade på ovan givna sätt.

Här följer nu en liten uppmaning eller en lagom uppläxning, som jag finner mig nödgad att skriva.

Vi måste vara rädd om våra fruktträd!

Ta inte bort alla vattenskott!

Trädet har ett rotsystem att försörja och kapar man bort för mycket så svarar det med att skjuta massor av nya skott för att kunna bilda nya blad. Det blir en ond cirkel.

För att bryta det behöver man beskära varsamt och rätt, man tar aldrig mer än max ca 30% av kronan och det är jätteviktigt hur grenarna och skotten tas bort!

Lämna inte tappar dvs små stumpar, ’rockhängare’, som sticker ut, då kan trädet inte läka såret som blir när man tagit bort en gren.

Träd som beskurits på detta hårda sätt år efter år blir till slut försvagade och sjuka.

När trädet måste lägga all energi på att bilda ny bladmassa, försummas även bildandet av fruktved, där frukten utvecklas, och det blir färre frukter.

Vill man inte ha så mycket frukt kan man beskära mer av fruktskotten istället.

Det är svårt att beskriva beskärning i en text. Detta är bara en kort resumé av ett stort och viktigt ämne.

Glöm inte att det faktiskt finns utbildade människor inom ämnet som tur är.

Hjälp finns att få!

Ta det varligt med våra fruktträd vi vill ju att de ska leva länge!

Hej från

Ninna

Trädgårdsmästare, Smedjans trädgård i Mariefred

En fredagseftermiddag i november

Publicerad 16 november, 2025 – av Öfre Slotts Media

Macken rivs i Åker. Den fick inte en sommar till och i sanningens namn var det nog många som missunnande den det, som utvecklingen sett ut. Ingen mysig pratstund med bensinmacksföreståndaren eller bläddrande i aktuella nyhetsblad, inget kaffe och snicksnack om bilens skick och andra angelägna ämnen. 

Bara en skugga återstod av den förr så glansfulla inrättningen, ett sargat kalt hus på en tomt till brädden fylld med bråte och fallfärdiga fordon. Många har sänt en sorgens tanke till utvecklingen, som den en gång livfulla macken genomgått. 

Kan man hoppas nu på nytt liv för macktomten. På kommunens hemsida blickar endast den gamla förkastade detaljplanen med de höga impopulära husen emot en när man försöker få klarhet. 

Och macktomten står där i kylan och väntar på nya utsikter och möjligheter som förhoppningsvis kommer att kunna glädja Åkersborna och försköna bygden. 

Även i Mariefred är det kallt men idag har några solstrålar vaskats fram ur den sedan flera dagar regntunga himlen. Vintern verkar oåterkalleligt på väg att damma ned i vårt hörn av världen. Nu väntar vi bara på snömodd, blixthalka, stormvarning, köldchock och dagar när mörkret ligger som en tjock, kvävande filt över hela landet. Nu behöver vi tokmysa för att kunna komma vidare. Fram med pyntet! Ställ ut tomtarna, snart är julen ändå här. 

Tänk inte sedan på, när temperaturen sjunker ytterligare, att nu kan du faktiskt dö ifall du inte har något hem. Vi har bosatt oss i en ände av världen där man behöver ett ombonat hus för att leva. Så dumt! Varför gjorde vi det?

Nere i hamnen träffar man på Mariefreds änder som också verkar avvaktande till att kölden nu kommit. Det är bara att burra upp sig, spara på energin och drömma sig bort till soligare sommardagar. Dagar när pärona i hembygdsgårdens trädgård låg i aptitliga drivor på marken och blommorna prunkade runt Gripsholms slott. 

Nu väntar också stålbadet för alla miljövänliga pendlare som valt att färdas med Mälartåg.

Prövningarna inträffar ofta när temperaturen krupit rejält nedåt och man står på Läggesta station och väntar på det beramade tåget, som än en gång kommit på avvägar. Det har drabbats av personalbrist, sen vändning, individer på spåret eller signalfel. När väntan blir lång är man tvungen att stå blickstilla. Varje rörelse gör att en liten pust med arktisk luft tar sig in under jackan och försätter kroppen i katastrofläge. 

Det finns också en inte försumbar risk, för en ensam vinternatt på Läggesta station. Här kan man nämligen bli fast när bussen lämnat det sista sorgligt försenade tåget bakom sig och inga taxibilar finns att tillgå i nejden. 

Här förs tankarna till vänthusen på perrongen. Det finns ingen värme i de felkonstruerade små glasbyggnaderna, men de stoppar vinden en smula. Om man blir strandad på Läggesta station en natt, är det här man ska kura ihop sig för att få lite välbehövlig sömn? 

Troligare är väl att man får bita i det sura äpplet och ta en riktigt kall, mörk och oönskad nattpromenad på väg 223.

//Katrin Nilsson

Krönika: Vissna vingar

Uppdaterad 1 november, 2024, Publicerad 1 november, 2024 – av Jennifer Lundkvist

Ibland blir inte saker som man hade tänkt sig, men jag tror att allt händer av en anledning. Just nu behöver vår lilla, familjära lokaltidning en liten paus. Det har varit några jobbiga år för vår lilla mås, som har fått flyga i motvind under en tid och nu behöver vila sina vissna vingar och ladda om.

Sedan jag för drygt två och ett halvt år sedan började frilansa för tidningen hade jag ingen aning om hur många spännande möten det skulle leda till. Jag har skrivit 291 artiklar totalt, rest runt i Måsenområdet och upptäckt både platser och människor som gör samhället lite bättre, lite klokare och lite rikare.

Bland mina starkaste möten finns exempelvis Solveig från Nykvarn, som jag och min praktikant träffade förra året. Vi blev hembjudna till henne och var där i nästan två timmar. Hon visade bilder och berättade om sina livserfarenheter, bjöd på hembakad sockerkaka och visade sina barbie- och bebiskläder som hon sytt, stickat och virkat.

Det var ett otroligt hemtrevligt möte och i slutet av veckan sa min praktikant Love: ”Jag kommer aldrig glömma Solveig”.

Jag tänker på alla funktionärer, eldsjälar, kreativa själar och företagare som jag har träffat. Statsminister, grundskolechef, författare, konstnärer och människor med en fascinerande historia.

Jag minns också Mari som precis hade fått en egen lokal till sin verksamhet. Det var drygt en halvmeter snö ute och jag fick köra över snön för att kunna ”parkera”. Under vårt samtal satt jag med mobilen och förlängde parkeringstiden flera gånger. Till sist hade det gått över två timmar! Vi hade det himla trevligt och hon sa att jag var ”en glad prick” som hade gjort hennes dag. Men det var hon som gjorde min.

MT/Måsen har gett mig möjligheten att få lära känna området och kommunerna på en helt ny nivå, öppnat upp ögonen för allt som finns och alla aktiviteter och satsningar som görs samt gett mig ett stort nätverk av människor.

Men nu är det dags för ett nytt kapitel. Måsen behöver vila sina vingar, och jag skriver därför min sista (?) introtext. När måsen vill och kan flyga igen återstår att se, men till dess vill jag bara säga tack för mig.

I det här sista numret av MT/Måsen får du läsa om den stora satsningen kring matematik på grundskolorna i Strängnäs kommun, om skogsvandringen i Ulvaskogen, om fåglarna på årets höstsalong och om den prisbelönta konditorns besök på Han i Hörnet i Mariefred.

Trevlig läsning – och välkommen tillbaka!

Krönika: Go big or go home

Publicerad 23 oktober, 2024 – av Jennifer Lundkvist

Jag brukar alltid tänka att jag är en relativt enkel person. Jag är inte särskilt ”dyr i drift”, kräver inte mycket av min omgivning, följer inte det senaste modet, köper inte den senaste modellen av iPhone – som för övrigt kostar en månadslön nu för tiden – eller har en massa märkesprylar.

Nu närmar sig halloween och den enda dekorationen jag har är en dörrkrans med pumpor och orangea löv. När barnen kommer och knackar på nästa vecka har jag förberett en påse med små chokladbitar (Kexchoklad och Plopp i styckvariant) som de får ta av.

Vissa grannar hade förra året gått ”all in”. Det var döskallar och skelett, spindelnät på staketet samt pumpalyktor utanför entrén. Själv sätter jag upp min höstiga dörrkrans och inväntar barnen som snart knackar på. Det är halloween för mig.

På macken där jag jobbar extra skulle vi i helgen dekorera inför halloween och en kollega hade köpt en ballongbåge som tydligen var fem meter lång och innehöll 115 ballonger. Min kollega blåste upp ballongerna och jag satte sedan fast dem på girlangbandet. Vi var båda helt slut och hela kalaset tog flera timmar.

Dessutom hade hon tidigare satt upp spindelnät på hyllorna, tagit fram pumplyktor till bordet, fäst girlanger med spöken, döskallar och pumpor samt satt upp ett större skelett vid kaffemaskinen. Tydligen ska det tävlas bland stationerna och då går man minsann ”all in”. Det är allt eller inget! Men det är mäktigt, det är det. Däremot kommer någon stackare att behöva städa undan allt om någon vecka.

Några som verkligen gillar att pynta inför halloween är de som i år har lagt ner mycket jobb på att pynta inför Spöktåget i helgen. När man har en sådan fin tradition kring järnvägen och många som vill engagera sig, då är det klart att man vill ta vara på det. Spöktåget har blivit enormt populärt och vår reporter Katrin har besökt några av dem som varit med och dekorerat årets spöktåg.

Veckans nummer av MT/Måsen kommer också att bjuda på Åkers brukshistoria, om den kommande speeddejtingen på Multeum och om planerna för ett logistikområde utifrån en vision från Kilenkrysset. Dessutom får du lära känna Jasmine som är ny våldsförebyggande samordnare på kvinnojouren Måna och Trygg ungdomsjour i Strängnäs.

Trevlig läsning!