Här i Mariefred är det trevligt. Det är nästan ingen som förnekar det. Husen är vackra, man kan fika… Ja varför fortsätta med uppräkningen efter fikat? Att man kan fika är väl det som skiljer agnarna från vetet när man betraktar de små städerna och orterna i vårt kaffesugna land. Var vi än befinner oss vill vi i alla händelser kunna besöka ett trevligt kafé.
Enligt en undersökning jag hittat på det tillförlitliga nätet tröstar sig sex av tio personer med kaffe på sin arbetsplats. Det kan vara när man har varit utsatt för motgångar, som att skrivaren krånglar. Men det finns också andra skäl att ta sig en kopp. De olika anledningarna till att dricka kaffe var fördelade som följer: Tre av tio firar med kaffe. Sextio procent dricker kaffe som tröst och varannan sörplar java för att få socialt umgänge med andra, som säkert också fikar loss med något exklusivt val från kaffemaskinen.
Allt kaffe har sin egen charm. I kaffemaskinens barndom hade drycken som droppade ned i den bruna plastmuggen bara ytliga likheter med kaffe. Det var säkrast att välja den söta eftersom den annars kunde förväxlas med… varmt vatten helt enkelt. Kaffesmaken var diskret, men jag drack ändå mängder av det här enkla kaffet när jag på åttiotalet juljobbade på posten. Dagarna var långa och kaffet var en liten ljusglimt under den enahanda arbetsdagen på det dammiga ”Stockholm ban” som på den här tiden var Postens högkvarter vid Centralen.
Med tiden kom macchiaton och cappucinon och allehanda snofsiga drycker. Kaffeautomaten fick en snyggare design. På samma gång försvann olyckligtvis fikarasten. Nu tog man med sin mugg till datorn och satt och slafsade med den där. ”Jag har inte tid att ta någon rast”, sa vi medan vi sörplade på vår wienermelange.
När jag började mitt första riktiga jobb i köket på Danderyds sjukhus var det andra tider. Varje dag var det kaffe och nybakta kakor och bullar. På fredagarna var det en parad av olika tårtor. Jag var oerhört imponerad av hur arbetslivet kunde vara så glamoröst trots att jag stod hela dagarna och spolade av smutsiga tallrikar eller placerade potatisen på tallriken på brickbandet. Brickbandet stannade inte, så man var tvungen att vara alert. Sanningen att säga, eftersom jag var ung och ny och hade min placering i disken, fick jag ofta bara ha hand om själva brickan eller besticken. Att portionera ut potatisen var höjdpunkten av min karriär. Det var så långt jag hann i min karriärstege innan jag slutade. Men jag är tacksam för min tid där. Jag lärde mig att diska, krossa kartonger och framför allt fick jag kännedom om att fika är en grundpelare på en välskött arbetsplats.
”Ska vi ta en fika?” är väl det trevligaste och mest inkluderande man kan fråga någon. Förr kunde kaffe vara äckligt, men det har blivit svårare och svårare att få tag på det där riktiga fulkaffet nuförtiden. Även om vissa kaféer har en kanna stående framme smakar det nästan alltid finfint. Det går inte att hitta det där tjocka akrylamidtunga kaffet som såg dagens ljus tidigt i gryningen och fortfarande hängde i halv tre, på grund av att affärerna på det här specifika kaféet gått trögt. Vid dagens slut fanns också andra ohälsosamma inslag än det ålderstigna kaffet – för det var på den tiden man rökte på kafé – och framåt eftermiddagen hade dimmorna lägrat sig tungt över mazarinerna och mockabakelserna.
Lyckligtvis finns i Mariefred, Strängnäs och Nykvarn fina unika kaféer med små charmiga egenheter. I Multeum öppnade, bara som ett exempel, nyligen ”Fröken maräng”. Vilket lockande namn! Maränger, drömmar, jitterbuggar – det finns en mångfald av kakor för ett fantasifullt kafé att laborera med.
Men annars är det kedjornas decennium. Det ska inte spela någon roll om du är i Paris eller Sverige. Du kan glömma café au lait och svenskt kokkaffe, men det är lätt att få tag på en latte macchiato.
