Det var när barnbarnet undrade över sin morfar och Eva Telandersson svävade på målet, som hon insåg att hon ville ta reda på mer om sin pappa. Han var matrosen Józef Mrowiec som kom till Sverige från Polen i ubåt, september 1939.
Nu har hon skrivit Józefs resa, en berättelse om sin pappa, som hon illustrerat med sina egna akvareller. Akvarellerna kan man just nu se i en utställning på Mariefreds bibliotek.
- Det började med att jag ville göra en bok till mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag tänkte att de känner ju inte till den här historien om Józef.
Eva är med i en grupp som träffas och målar varje måndag i en gammal skola på Öland där hon bor.
- På de där träffarna började jag måla mer och mer från pappas liv.
Eva läste den litteratur som fanns om de tre ubåtarna som kom till Sverige från Polen under kriget.
När Tyskland anföll Polen blev tre av de fem ubåtar som Polen hade i sitt försvar så allvarligt skadade att de sökte nödhamn i Sverige. De återstående två lyckades så småningom ta sig till England och deltog i striderna på de allierades sida.
De tre ubåtar som tog sig till Sverige åberopade den lag som gjorde det möjligt för krigförande fartyg att angöra neutral hamn i 24 timmar för att göra nödvändiga reparationer.
Men det var omöjligt att göra ubåtarna tillräckligt sjödugliga på ett dygn. Istället blev besättningen internerad. Till att börja med låg båtarna i Vaxholm.
- Det finns ju en hel del skrivet så jag har lärt mig en väldig massa. Till exempel visste jag inte att de var i Stockholm efter att de först blivit internerade i Vaxholm.
Längsta perioden i Mariefred låg ubåtarna vid Skallaholmen och besättningen fick sova på pråmar i närheten. Pråmarna var inte isolerade och det var mycket dåliga förhållanden.
- Jag hade inte riktigt förstått att det var kallt och ruggigt och inte så bra. Pappa sa inte det. Han klagade aldrig utan han berättade sådant som de gick i skogen och jobbade.
Även om besättningen var internerade kunde de så småningom komma ut i Mariefred och arbeta. Eva beskriver sin far om en kraftkarl.
- Han var grovsmed och hade gått smedsutbildning.
Efter att ha fått kontakt med två kusinbarn i Polen har Eva lyckats få tag i en del av Józefs skolbetyg. Från dem har hon också fått ett gruppfotografi av 70 matroser, som var under utbildning 1933.
- Pappa hade ju inte det här fotot. Han kom till Sverige utan någonting.
Józef dog 1980 av lungcancer när han bara var 70 år.
- Om han levt och fått se fotot hade han tyckt att det varit hur roligt som helst.
Józef kom till Sverige med två tomma händer och Eva är imponerad över hur han skapade sig ett liv här.
- Det var fantastiskt hur han jobbade. Józef arbetade jämt.
Evas föräldrar skilde sig när hon var bara fyra år. Hon bodde med sin mamma och träffade först inte sin pappa så ofta, men när Eva var 12 förändrades det. Józef köpte en tomt på Söderöra där han byggde en sommarstuga och Eva var där hela somrarna.
- Det var himmelriket. Jag var så stolt. Vi hade ett sommarställe och efter att semestern var slut, stannade jag kvar där och pappa kom på helgerna.
I början var allt mycket enkelt utan varken el eller telefon, men Eva stormtrivdes, fick vänner och kunde statera i Saltkråkan som spelade in där.
- Livet blev mycket bättre. Från att ha varit det där skilsmässobarnet med det konstiga efternamnet som åkte på kollo till att ha ett sommarställe.
Från och med nu träffade Eva också sin pappa mycket mer.
- Han kom på fredagskvällen och då stod jag på ångbåtsbryggan och mötte honom.
Det fina stället på Söderöra har familjen fortfarande kvar.
- Pappa gjorde alltid någonting när han var där. Han flyttade stenar, eller det skulle rensas eller grävas någonting.
Barnen fick också hjälpa till. Eva var duktig på att köra tång som man skulle lägga på grönsakslandet.
- Vi hade alltid potatis, morötter och massor med fruktträd. Man skulle ta till vara på allt, baka och laga mat, som min pappa var duktig på.
Józef var lite av en äventyrare. Han gav sig av hemifrån för att ta värvning i marinen när han var 21 år, 1931.
- Han var matros i åtta år innan kriget bröt ut. Han pratade mycket om den där tiden.
Från 1939 tjänstgjorde han på ubåten Sęp (Gamen). Tidigare hade han också jobbat på minläggaren Gryf och ubåten Orzel (Örnen).
Józef talade om den här tiden på sin brutna svenska, men Eva uppskattade det inte alltid.
- Han gillade att berätta historier, som när han dök från båten. Här och nu kan man tänka, men gud, varför lyssnade jag inte lite bättre.
