”Enkla tips” proklamerar nu att vi nu behöver koppla av, buffra, hämta andan och fylla på batterierna så effektivt som möjligt innan kneget surrar igång igen i augusti.
Men hur gör man det? Inte alla gör det med en pina colada i hängmattan. Vissa ger järnet.
Ett tecken på det är att flera sportevenemang har haft sin gilla gång i Mariefred den gångna veckan. Semesterloppet har fyllt Mariefred med löpare i alla åldrar. Det blev en festligt glädjerik dag.
Maratonmarschen var en annan stor idrottshändelse. Här kan man gå tills man stupar, eller välja att ge upp innan dess. Jag läste om en av deltagarnas upplevelser under loppet. Utmattningen och sömnbristen hade gjort att han drabbats av förvirring. Han hade plötsligt upplevt magiska färger, fått för sig att han skulle behöva bära en runstenstavla nästa varv och ofta bara låtsats att han fattade vad de andra snackade om.
Ändå var han väldigt positiv till tävlingen. Den var nog spännande att vara med om ändå och den här årstiden vill man kapa trossarna och ge sig ut på äventyr.
Även jag har upplevt hägringar. Under en resa var jag och min syster, i tonåren, på väg till Puttgarten. Vi skulle lifta dit för att ta färjan till Rödby.
Problemet var att vi inte sovit på två dygn. Men jag gick ändå på, prudentligt bärandes på min fina fjällrävenryggsäck.
Två mycket små män står plötsligt vid sidan av vägen. De tjattrar om något, men jag förstår inte vad de säger. Den ena ser ut som en klassisk narr med schackrutig kostym och pinglor på mössan. Den andra är rund och klädd i färgglada kläder.
Hur kan de vara så pyttesmå och vad vill de tänker jag?
Jag vacklar till och vaknar. Vi är sedan två dygn på väg Puttgarden. Två dagar och två nätter utan sömn. Vi liftar, men när ett fordon stannar och bildörren öppnas minns jag ingenting. Inte min syster heller. Vart var det vi skulle? Vi söker i vårt minne efter namnet och sedan börjar vi skratta. Långt om länge når vi Puttgarden.
Tidigare, på vägen upp genom Tyskland, gjorde olyckliga omständigheter att vi fick kliva av en bil mitt på autobahn. Man får inte stanna där och bilarna kan köra över 200 kilometer i timmen. Det känns snabbt, kan jag berätta, när man går med sin ryggsäck på vägrenen med den toksnabba trafiken på ena sidan och en ganska konstig växtlighet på den andra.
Det var inte som svenska skogar, eller kalhyggen där man kan titta in. Det var någon slags snårig, tät, mörk grönska, omöjlig att ta sig fram i föreställde jag mig.
Vi tassade längst med vägkanten. Detta var inte den mest lyckade av dagar som hade blivit natt. När vi kom fram till en rastplats somnade vi gott på den välklippta gräsmattan med dom färggranna bensinautomaterna som utsikt.
Resan var tidvis ruffig men minnesvärd. Möjligen kan man inte kalla den semester och liftning kan vara ett sopigt sätt att ta sig fram.
Men resan satte ju tillvaron i perspektiv, bjöd på många mer eller mindre välkomna överraskningar och skapade minnen för livet, som man kanske hoppas att en semester ska göra.
