Krönika: Bläckfisken som tog vägen till friheten

Publicerad 9 september, 2024 – av Katrin Nilsson

Man lär sig något nytt varje dag. Jag lärde mig helt nyligen att namnet Ruddamsgatan kommer från Ruddammarna som fanns här i Mariefred förr i världen. Det var den tidens krislåda. När grödorna slog fel och svälten stod för dörren kunde man gå till dammen och fiska upp en ruda. De var tåliga fiskar som kunde klara kyla och trånga förhållanden.

Några dagar senare tittar jag i mitt Facebookflöde och ser ett träd som håller ett annat litet träd uppe. Det lilla trädet har blivit avsågat, eller nedsågat kanske trodde avverkaren. Men icke, för år efter år fortsätter det att leva utan rötter, bara genom att ha lyckats sammanfoga några av sina grenar med sitt syskonträd.

Naturen är enastående!

Ändå är vi människor upptagna av vår egen genialitet och att slå oss för bröstet när vi kluvit atomen och uppfunnit postitlapparna.

Men någon gång emellanåt tittar vi på en video från National Geographic och ser hur en bläckfisk magiskt simmar in i ett korallrev och på sekunder byter både färg och struktur och blir helt osynlig.

Jag tänker på den bläckfisk som för en del år sedan rymde från ett akvarium på Nya Zeeland. Jag hoppas att den nådde havet som den längtade efter. Inky som bläckfisken hette bodde i något slags zoo för sjölevande djur.

En natt måste han av allt att döma ha fått nog av det trygga men kanske tråkiga livet i akvariet. Listigt tog han tillfället i akt, när någon glömt att stänga locket på hans vattenfyllda bostad en kväll.

Ingen vet exakt hur det gick till men av spåren att döma tillryggalade Inky sträckan från sitt akvarium till det 50 meter långa avloppsrör som ledde till friheten i Hawke’s Bay.

Naturen är outgrundlig för oss människor.

Ibland ser man en bild på någon förbluffad person som håller upp ett, för människan, nyupptäckt djur som tyvärr mist livet någon gång mellan det upptäcktes och presenterades för fotografen.

Urtidsdjur som uppenbarat sig för oss har förts till matmarknader för att avyttras per kilo, som när någon ville sälja den ludensvansade råttan, Rock Rat som troddes vara utdöd för 11 miljoner år sedan, på en matmarknad i Laos.

Råttan blev förmodligen räddad eftersom man kunde se den livs levande på en bild med sin långa ludna svans, men alla djur har inte samma tur.

Vi människor är i alla fall, på sätt och vis, uppfinningsrika.

Plötsligt en sen kväll i mitt Facebookflöde har algoritmerna valt ut en glamorös filmscen som härstammar från Hollywood någon gång på 30-talet. Där dansar två av dåtidens stjärnor på en gigantisk skrivmaskin.

Första kommentaren är ”de stavar som sopor”, men författaren får sedan mycket skäll för många tycker att det är fel angreppsätt. Tittaren borde istället njuta av dansen och musiken och inte petimeteraktigt tänka på att det inte blir något enda begripligt ord när skådespelarna dansar runt på tangenterna.

Det här är i alla fall sådant som vi människor kan prestera. Vi kan göra ett sådant här corny dansnummer, som med åren blivit orelaterabart för ingen, utom Jan Guillou, skriver på de där gamla apparaterna längre.

Hej! Snart är det vår!

Uppdaterad 15 mars, 2026, Publicerad 11 mars, 2026 – av Öfre Slotts Media

Vi kommer att skriva lite krönikor om trädgård framöver. Det känns roligt!

Planen är att ge lite matiga tips om det som hör trädgård till.

Vi fick ju faktiskt en vinter i år!

Inget slaskande runt i blötsnö veckor i sträck, utan isande kyla, snö, skidspår, skridsko-isar och pulkabackar. Härligt ändå!

När sedan snön smälter, solen börjar värma och fåglarna kvittrar, då den första dagen när man känner att nu är våren på gång…

Då är det som att trycka på en knapp, många börjar tänka ’trädgård’. Jord, fröer, odling, sätta potatis…göra upp en plan för sommaren, räfsa och påta i jorden eller fixa fint på balkongen.

Då händer också ofta något märkligt hos vissa (läs män), de bara måste ta sågen i handen och resolut gå ut för att ’beskära’ fruktträden.

Många tror, för att ett träd ska anses beskuret så ska i princip allt

rakas bort från kronan varje år. Efter denna ’rakning’ blir trädet jättestressat och börja skjuta nya hundratals skott för att kompensera för bladmassan den förlorat då det rakades året innan.

De nya skotten, så kallade vattenskott, är alla de små pinnar som sticker rakt upp på träd som blivit behandlade på ovan givna sätt.

Här följer nu en liten uppmaning eller en lagom uppläxning, som jag finner mig nödgad att skriva.

Vi måste vara rädd om våra fruktträd!

Ta inte bort alla vattenskott!

Trädet har ett rotsystem att försörja och kapar man bort för mycket så svarar det med att skjuta massor av nya skott för att kunna bilda nya blad. Det blir en ond cirkel.

För att bryta det behöver man beskära varsamt och rätt, man tar aldrig mer än max ca 30% av kronan och det är jätteviktigt hur grenarna och skotten tas bort!

Lämna inte tappar dvs små stumpar, ’rockhängare’, som sticker ut, då kan trädet inte läka såret som blir när man tagit bort en gren.

Träd som beskurits på detta hårda sätt år efter år blir till slut försvagade och sjuka.

När trädet måste lägga all energi på att bilda ny bladmassa, försummas även bildandet av fruktved, där frukten utvecklas, och det blir färre frukter.

Vill man inte ha så mycket frukt kan man beskära mer av fruktskotten istället.

Det är svårt att beskriva beskärning i en text. Detta är bara en kort resumé av ett stort och viktigt ämne.

Glöm inte att det faktiskt finns utbildade människor inom ämnet som tur är.

Hjälp finns att få!

Ta det varligt med våra fruktträd vi vill ju att de ska leva länge!

Hej från

Ninna

Trädgårdsmästare, Smedjans trädgård i Mariefred

En fredagseftermiddag i november

Publicerad 16 november, 2025 – av Öfre Slotts Media

Macken rivs i Åker. Den fick inte en sommar till och i sanningens namn var det nog många som missunnande den det, som utvecklingen sett ut. Ingen mysig pratstund med bensinmacksföreståndaren eller bläddrande i aktuella nyhetsblad, inget kaffe och snicksnack om bilens skick och andra angelägna ämnen. 

Bara en skugga återstod av den förr så glansfulla inrättningen, ett sargat kalt hus på en tomt till brädden fylld med bråte och fallfärdiga fordon. Många har sänt en sorgens tanke till utvecklingen, som den en gång livfulla macken genomgått. 

Kan man hoppas nu på nytt liv för macktomten. På kommunens hemsida blickar endast den gamla förkastade detaljplanen med de höga impopulära husen emot en när man försöker få klarhet. 

Och macktomten står där i kylan och väntar på nya utsikter och möjligheter som förhoppningsvis kommer att kunna glädja Åkersborna och försköna bygden. 

Även i Mariefred är det kallt men idag har några solstrålar vaskats fram ur den sedan flera dagar regntunga himlen. Vintern verkar oåterkalleligt på väg att damma ned i vårt hörn av världen. Nu väntar vi bara på snömodd, blixthalka, stormvarning, köldchock och dagar när mörkret ligger som en tjock, kvävande filt över hela landet. Nu behöver vi tokmysa för att kunna komma vidare. Fram med pyntet! Ställ ut tomtarna, snart är julen ändå här. 

Tänk inte sedan på, när temperaturen sjunker ytterligare, att nu kan du faktiskt dö ifall du inte har något hem. Vi har bosatt oss i en ände av världen där man behöver ett ombonat hus för att leva. Så dumt! Varför gjorde vi det?

Nere i hamnen träffar man på Mariefreds änder som också verkar avvaktande till att kölden nu kommit. Det är bara att burra upp sig, spara på energin och drömma sig bort till soligare sommardagar. Dagar när pärona i hembygdsgårdens trädgård låg i aptitliga drivor på marken och blommorna prunkade runt Gripsholms slott. 

Nu väntar också stålbadet för alla miljövänliga pendlare som valt att färdas med Mälartåg.

Prövningarna inträffar ofta när temperaturen krupit rejält nedåt och man står på Läggesta station och väntar på det beramade tåget, som än en gång kommit på avvägar. Det har drabbats av personalbrist, sen vändning, individer på spåret eller signalfel. När väntan blir lång är man tvungen att stå blickstilla. Varje rörelse gör att en liten pust med arktisk luft tar sig in under jackan och försätter kroppen i katastrofläge. 

Det finns också en inte försumbar risk, för en ensam vinternatt på Läggesta station. Här kan man nämligen bli fast när bussen lämnat det sista sorgligt försenade tåget bakom sig och inga taxibilar finns att tillgå i nejden. 

Här förs tankarna till vänthusen på perrongen. Det finns ingen värme i de felkonstruerade små glasbyggnaderna, men de stoppar vinden en smula. Om man blir strandad på Läggesta station en natt, är det här man ska kura ihop sig för att få lite välbehövlig sömn? 

Troligare är väl att man får bita i det sura äpplet och ta en riktigt kall, mörk och oönskad nattpromenad på väg 223.

//Katrin Nilsson

Nominera till klimat- och hållbarhetspris

Publicerad 8 augusti, 2025 – av Öfre Slotts Media

Strängnäs kommuns klimat- och hållbarhetspris delas varje år ut till lokala företag och föreningar som gör insatser för en hållbar utveckling.

Fram till den 15 augusti går det att nominera en förening eller ett företag som:  

Främjar människors hälsa, livskvalitet, delaktighet

Återbrukar och minskar avfall

Främjar hållbara transporter

Skapar engagemang och förändring

... eller på andra sätt bidrar till en mer hållbar kommun!

Vinnarna presenteras på näringslivsgalan den 26 september.

Assars leksaksindustri i Mariefred – ett minne blott

Publicerad 8 augusti, 2025 – av Öfre Slotts Media

Trots att det föds allt färre barn i Sverige ökar leksaksförsäljningen varje år med cirka fyra procent, och en studie visar att varje barn i snitt har 536 leksaker. En del tillverkas i Sverige men Kina är den stora distributören.

Sverige har en lång historia när det gäller leksakstillverkning. I Gemla leksaksfabrik i Småland började man tillverka leksaker i trä 1866, och företagets grundare Alexis Westerdahl kallades ”den svenska leksaksindustrins fader”.

Även i Mariefred gjordes det leksaker några år i mitten av 1900-talet. En man som hette Assar Persson bodde några år i staden, och mellan 1945 och 1953 drev han företaget ”Assars leksaksindustri” i Slottsbrinken. Han hade arbetat inom leksaksbranschen sedan femtonårsåldern och fått sin skolning hos Brio i Skåne, och fabrikören Persson var inte rädd för att ta risker när det gällde sitt företag. Tyskland hade varit det stora landet när det gällde leksaker men världskriget som just slutat medförde att tyskarna nu hade viktigare angelägenheter att tänka på.

Den kände Mariefredsbon Olle Karlsson, som gick bort 2012, var bland annat under drygt 40 år styrelseledamot i Mariefreds Hembygdsförening och han kom väl ihåg Assar Persson. Han menade att Assars industri hade ”drag av ett slags amerikansk vilda västern-mentalitet … Assar Persson dök verkligen upp som gubben i lådan, och verksamheten blommade upp i en jädra fart”.

Strengnäs tidning skrev om Assars leksaksindustri på hösten 1947, då den sysselsatte 25 man och dessutom gav hemarbete åt ett tjugotal familjer. Assar ansökte hos kommunen om bygglov för att utvidga verksamheten men fick avslag. Reportern spekulerar i hur framtiden kunde ha blivit för Mariefred om kommunen beslutat annorlunda. Allt tillverkades för hand i Assars leksaksfabrik och alla figurer var handmålade. På 1940- och 50-talet satt det ett fjäderverk i nästan alla leksaker som då skulle dras upp med en nyckel. Sådana tillverkades och monterades i ett växthus som låg en bit längre upp i Slottsbrinken.

Assars industrianläggning var ingen prydnad för Mariefred och krönikören Yan skrev i Strengnäs tidning i mars 1922 om de fula lokalerna som skymde ”den vackra utsikten ned mot stadsbebyggelsen och Gripsholms slott”. Men leksakstillverkningen blev en framgång. Redan ett par år efter starten tillverkades ett åttiotal leksaksmodeller. Det var bilar, bussar, flygmaskiner och olika djur, en del mekaniserade, andra inte. En del blev särskilt omtyckta av barnen, men inte den vaggande pingvinen. Enligt Assar berodde det på att ungarna aldrig sett en riktig pingvin men ”hos eskimåerna hade den nog slagit”.

Assars leksaker exporterades ut över världen men såldes också i källaren under klädbutiken, som Assars fru drev i en lokal med fönster mot Rådhustorget. När Tyskland och Japan åter satte i gång sin leksakstillverkning kunde inte Assar konkurrera med sin leksaker utan lade ner verksamheten i början på 1950-talet och flyttade från Mariefred. Men inkomsterna hade gett honom möjlighet att bygga ett nytt, fint hus i Slottsbrinken.

Så här stod det i Strengnäs tidning 1947. 

”De fåtal leksaker, som har funnits kvar i familjens ägo, har överlåtits till Fredrik Åström i Mariefred. Min förhoppning är, att dessa tillsammans med Fredrik Åströms övriga leksaker från Assars Leksaksindustri skall utgöra grunden till en utställning i Mariefred kanske på Gripsholms Värdshus.”

/Birgitta Markendahl