Robin Gustafsson blir ny kanalchef för P4 Sörmland den 1 november. Han är i dag dagproducent på kanalen och ersätter Katrin Säfström, som slutar som kanalchef den sista oktober.
Robin Gustafsson blir ny kanalchef för P4 Sörmland. Han är i dag dagproducent på kanalen och ersätter Katrin Säfström, som slutar som kanalchef den sista oktober.
Robin Gustafsson har jobbat på P4 Sörmland i sju år, varav de senaste åren som arbetsledare och del av kanalens ledningsgrupp. I rollen som dagproducent har han ansvarat för att arbetsleda reportrar, programledare, webbredaktörer och nyhetssändare i det aktuella nyhetsflödet. Som kanalchef ser han fram emot att ytterligare få utveckla P4 Sörmland digitalt och som nyhets- och aktualitetskanal, att bygga vidare på kanalens nyhetspuls, snabbhet och starka relation till publiken:
– P4 är en kanal för alla, och vi ska vara lika självklara digitalt som vi länge varit i FM, säger Robin Gustafsson.. En kanal som berättar och förklarar det senaste som hänt, utan att det blir tråkigt och långrandigt. Oavsett vem jag är eller hur jag lyssnar så ska jag vilja lyssna på P4 Sörmland, helt enkelt. Det ska bli otroligt spännande att få ta mig an det här uppdraget, och utveckla P4 Sörmland tillsammans med alla proffsiga kollegor.
Robin Gustafsson tillträder som kanalchef för P4 Sörmland den 1 november och efterträder då Katrin Säfström som går i pension.
– Katrin har varit en fantastisk motor och ambassadör för den viktiga lokaljournalistiken, med både en vilja och förmåga att vara nära sin publik och ständigt aktuell, säger Jakob Sillén, områdeschef för Sveriges Radio Mälardalen. Den traditionen kommer Robin och redaktionen på P4 Sörmland att bygga vidare på och fortsätta att utveckla, digitalt och i FM, för hela vår publik.
Trots att det föds allt färre barn i Sverige ökar leksaksförsäljningen varje år med cirka fyra procent, och en studie visar att varje barn i snitt har 536 leksaker. En del tillverkas i Sverige men Kina är den stora distributören.
Sverige har en lång historia när det gäller leksakstillverkning. I Gemla leksaksfabrik i Småland började man tillverka leksaker i trä 1866, och företagets grundare Alexis Westerdahl kallades ”den svenska leksaksindustrins fader”.
Även i Mariefred gjordes det leksaker några år i mitten av 1900-talet. En man som hette Assar Persson bodde några år i staden, och mellan 1945 och 1953 drev han företaget ”Assars leksaksindustri” i Slottsbrinken. Han hade arbetat inom leksaksbranschen sedan femtonårsåldern och fått sin skolning hos Brio i Skåne, och fabrikören Persson var inte rädd för att ta risker när det gällde sitt företag. Tyskland hade varit det stora landet när det gällde leksaker men världskriget som just slutat medförde att tyskarna nu hade viktigare angelägenheter att tänka på.
Den kände Mariefredsbon Olle Karlsson, som gick bort 2012, var bland annat under drygt 40 år styrelseledamot i Mariefreds Hembygdsförening och han kom väl ihåg Assar Persson. Han menade att Assars industri hade ”drag av ett slags amerikansk vilda västern-mentalitet … Assar Persson dök verkligen upp som gubben i lådan, och verksamheten blommade upp i en jädra fart”.
Strengnäs tidning skrev om Assars leksaksindustri på hösten 1947, då den sysselsatte 25 man och dessutom gav hemarbete åt ett tjugotal familjer. Assar ansökte hos kommunen om bygglov för att utvidga verksamheten men fick avslag. Reportern spekulerar i hur framtiden kunde ha blivit för Mariefred om kommunen beslutat annorlunda. Allt tillverkades för hand i Assars leksaksfabrik och alla figurer var handmålade. På 1940- och 50-talet satt det ett fjäderverk i nästan alla leksaker som då skulle dras upp med en nyckel. Sådana tillverkades och monterades i ett växthus som låg en bit längre upp i Slottsbrinken.
Assars industrianläggning var ingen prydnad för Mariefred och krönikören Yan skrev i Strengnäs tidning i mars 1922 om de fula lokalerna som skymde ”den vackra utsikten ned mot stadsbebyggelsen och Gripsholms slott”. Men leksakstillverkningen blev en framgång. Redan ett par år efter starten tillverkades ett åttiotal leksaksmodeller. Det var bilar, bussar, flygmaskiner och olika djur, en del mekaniserade, andra inte. En del blev särskilt omtyckta av barnen, men inte den vaggande pingvinen. Enligt Assar berodde det på att ungarna aldrig sett en riktig pingvin men ”hos eskimåerna hade den nog slagit”.
Assars leksaker exporterades ut över världen men såldes också i källaren under klädbutiken, som Assars fru drev i en lokal med fönster mot Rådhustorget. När Tyskland och Japan åter satte i gång sin leksakstillverkning kunde inte Assar konkurrera med sin leksaker utan lade ner verksamheten i början på 1950-talet och flyttade från Mariefred. Men inkomsterna hade gett honom möjlighet att bygga ett nytt, fint hus i Slottsbrinken.
Så här stod det i Strengnäs tidning 1947.
”De fåtal leksaker, som har funnits kvar i familjens ägo, har överlåtits till Fredrik Åström i Mariefred. Min förhoppning är, att dessa tillsammans med Fredrik Åströms övriga leksaker från Assars Leksaksindustri skall utgöra grunden till en utställning i Mariefred kanske på Gripsholms Värdshus.”
Ibland blir inte saker som man hade tänkt sig, men jag tror att allt händer av en anledning. Just nu behöver vår lilla, familjära lokaltidning en liten paus. Det har varit några jobbiga år för vår lilla mås, som har fått flyga i motvind under en tid och nu behöver vila sina vissna vingar och ladda om.
Sedan jag för drygt två och ett halvt år sedan började frilansa för tidningen hade jag ingen aning om hur många spännande möten det skulle leda till. Jag har skrivit 291 artiklar totalt, rest runt i Måsenområdet och upptäckt både platser och människor som gör samhället lite bättre, lite klokare och lite rikare.
Bland mina starkaste möten finns exempelvis Solveig från Nykvarn, som jag och min praktikant träffade förra året. Vi blev hembjudna till henne och var där i nästan två timmar. Hon visade bilder och berättade om sina livserfarenheter, bjöd på hembakad sockerkaka och visade sina barbie- och bebiskläder som hon sytt, stickat och virkat.
Det var ett otroligt hemtrevligt möte och i slutet av veckan sa min praktikant Love: ”Jag kommer aldrig glömma Solveig”.
Jag tänker på alla funktionärer, eldsjälar, kreativa själar och företagare som jag har träffat. Statsminister, grundskolechef, författare, konstnärer och människor med en fascinerande historia.
Jag minns också Mari som precis hade fått en egen lokal till sin verksamhet. Det var drygt en halvmeter snö ute och jag fick köra över snön för att kunna ”parkera”. Under vårt samtal satt jag med mobilen och förlängde parkeringstiden flera gånger. Till sist hade det gått över två timmar! Vi hade det himla trevligt och hon sa att jag var ”en glad prick” som hade gjort hennes dag. Men det var hon som gjorde min.
MT/Måsen har gett mig möjligheten att få lära känna området och kommunerna på en helt ny nivå, öppnat upp ögonen för allt som finns och alla aktiviteter och satsningar som görs samt gett mig ett stort nätverk av människor.
Men nu är det dags för ett nytt kapitel. Måsen behöver vila sina vingar, och jag skriver därför min sista (?) introtext. När måsen vill och kan flyga igen återstår att se, men till dess vill jag bara säga tack för mig.
I det här sista numret av MT/Måsen får du läsa om den stora satsningen kring matematik på grundskolorna i Strängnäs kommun, om skogsvandringen i Ulvaskogen, om fåglarna på årets höstsalong och om den prisbelönta konditorns besök på Han i Hörnet i Mariefred.
Michael Andersson vann finalen av årets kock och kan se fram emot ett år med många spännande uppdrag. Både att delta i tävlingen och att vinna var fantastiskt tycker han.
- Det var sjukt magisk och jätteroligt att få titeln Årets kock. Tävlingen pågår ju ganska många veckor och då är det väldigt förlösande att gå hela vägen med någonting man tror på.
När MT/Måsen talar med Michael i slutet av oktober har han ännu inte riktigt hunnit landa efter utmärkelsen till Årets kock.
- Jag vet några saker jag kommer att göra nu, men vi kickar igång först nästa år egentligen. Sedan får vi se hur mycket tid det tar och vad jag vill göra av det året.
Michael lever idag i Stockholm, men bodde tidigare i Åkers styckebruk. Han flyttade dit när han var tonåring och hans föräldrar och hans lillasyster bor fortfarande kvar i Åker.
Det tog lite tid innan han bestämde sig för kockyrket.
- Efter nian bodde jag kvar i Åkers styckebruk medan jag pluggade teater i Södertälje.
Det var efter gymnasiet som Michael kom på att han ville bli kock.
- Jag hoppade på en snabbutbildning i Norrtälje och på den vägen är det.
Som köksmästare på restaurang Celeste har han redan nått framgångar eftersom restaurangen i våras, elva månader efter öppningen, fick en Michelinstjärna.
- Det är superhärligt att starta någonting och få fina recensioner. Folk verkar gilla det vi gör och att få en stjärna efter bara elva månader är också helt otroligt.
Michael tycker att han under Årets kock gjort väldigt bra rätter som han är nöjd med. På samma gång vet man inte hur de andra ligger till medan man tävlar.
- Jag försökte att inte fundera någonting på de andra deltagarna. Man vet ju inte ifall de är snäppet vassare, så det är en oro som man hela tiden är. Men det kändes väldigt bra när jag gick in i tävlingen.
På samma gång var det ett och annat som inte exakt följde planeringen han gjort.
- Det handlade om tidsschemat och lite småsaker som inte riktigt blev som jag hade tränat på. Det satte lite griller i huvudet på en.
Kåldolme på anka med kål och krispigt äpple. Foto: Magnus Skoglöf.
En uppgift var att, som en hyllning till Tore Wretman som en gång tog initiativet till Årets kock, göra en modern upplaga av den klassiska kåldolmen. Michael gjorde en variant där han använde kött från anka och lokalt odlad kål.
Hållbarhet var ett stort fokus i tävlingen. En av tre uppgift var att laga en rätt med blåmusslor och en valfri fisk, där man hade en maxbudget i koldioxidekvivalenter. Koldioxidekvivalenter mäter klimatpåverkan och här räknade man hela vägen från att livsmedlet producerats till det nått butiken.
Grillad tartar på gös och blåmussla. Picklad kålrabbi och äpple. Buljong på shiitake och libbsticka med en sabyone. Foto: Magnus Skoglöf.
Ett annat sätt att minska sitt klimatavtryck är att äta vegetariskt. Årets kock innehöll också en vegetarisk tävlingsuppgift. Till den fick deltagarna, redan före sommaren, i uppdrag att konservera råvaror från perioden juni-augusti, berättar Michael.
- Det handlar ju om inläggning och fermentation, att pickla, sylta, torka, frysa.
I tävlingsmomentet ”säsong möter säsong” fick deltagarna sedan använda de råvaror som de konserverat under sommaren och komplettera med säsongsråvaror från oktober.
- Jag gjorde en grillad ragu. Det var en potatisrätt där jag bland annat använde mina mjölksyrade vaxbönor och lök. Sedan tog jag svamp efter säsong, som rödgul- och svart trumpetsvamp och kantareller, förklarar Michael.
Potatis med ragu på mjölksyrade vaxbönor, grillad skogssvamp. Foto: Magnus Skoglöf.
Dessutom använde han libbsticka och persilja som han grillade, samt potatisskum.
- Avslutningsvis gjorde jag en svampsky som jag smaksatte med egentillverkad svensk pesto och blandade i ragun precis i slutet.
Ragun blev en av de maträtter som gjorde att han fick högsta poängen av alla i tävlingen och nu stundar ett spännande år för Årets kock, Michael Andersson.
