Under fredagseftermiddagen bjöd SPF Seniorerna Mariefred-Åker på en utflykt till Åsa gravfält – där människor har bott sedan järnåldern – för att vi skulle få möjlighet att njuta av tusentals backsippor samt lyssna till den lokala arkeologen Sofia Holmer.
Sofia lät oss få veta att den rullstensås som vi stod på omfattar minst 250 olika registrerade fornlämningar och gravanläggningar, både runda och kvadratiska samt flera sten- och skeppssättningar. Hon berättade vidare att området aldrig har blivit utgrävt, i alla fall inte som vi känner till och att hon därför hämtar sin lärdom och teorier från liknande områden, som har undersökts noggrant, på andra ställen i Sverige. Sofia betonar ”minst 250” och påpekar att det är så många som vi kan skönja med blotta ögat. Om man skulle gräva ut och undersöka området, skulle antalet gravar säkert fyrfaldigas, hävdade hon. Gravarna kan ha tillkommit under vikingatiden och kanske långt dessförinnan och de har säkert varit i bruk ända fram till 1100-talet, då kyrkor med tillhörande kyrkogårdar började byggas och anläggas.
Den största stensättningen på området är förmodligen från tidig järnålder och kallas domarring och just den här benämns ”Åsa Domarsäte”. Den är förmodligen en så kallad ”kenotaf”, det vill säga en grav eller ett minnesmärke utan begravd kropp, till exempel om den hyllade avlidne hade dött till sjöss. Trots att man ibland hittar begravningar i dessa, verkar de inte primärt ha anlagts som gravmonument, utan ska nog mest ses som en hyllning eller tecken på makt och de har förmodligen använts mer som samlingsplats, enligt nutida teorier.
– Det är antagligen religiöst och kult av något slag, blev Sofias sammanfattande ord om fenomenet.
Med tanke på hur tunga stenarna bör ha varit att arbeta med, och att de på den tiden endast hade spadar av trä, gjorde tanken på arbetet både Sofia och oss andra imponerade av såväl hantverket som slutresultatet. Man kan dra slutsatsen att det var både rika och mäktiga människor som bodde på platsen och förmodligen hade de sin boplats i nära anslutning till gravfältet.
Vi fick också veta att för tusen år sedan, i slutet av vikingatiden, var vattennivån ungefär fem meter högre än idag. Vad gravarna beträffar har de lite olika former och både runda, rektangulära och kvadratiska förekommer och Sofia sammanfattade kullarnas omfattning med orden ”Ju större kulle, desto mäktigare gubbe”. När man gräver ut gravar liknande dessa stöter man oftast på ett gravbål, det vill säga resterna av den dödes kremering, den så kallade ”primärbegravningen” på vilken kullen är anlagd. Högre upp och närmare markytan återfinns också resterna av andra individer, som eventuellt har offrats som ”gravgåvor”. De flesta gravar är ”brandgravar”, men det förekommer också gravkullar med försänkningar, som Sofia anser vara kroppsformade och hon anar att där finns en ”skelettbegravning”. Det handlar alltså om att gravens innehåll har sjunkit ihop något och är förmodligen inte tecken på att någon nyfiken har varit där och grävt.
Sofia visade upp exempel på gravgåvor, som alla är nytillverkade efter gamla förlagor och hon skickade runt en kniv med vidhängande bryne, en kam av ben och smycken. I samband med att kammen förevisades ville Sofia förmedla att vikingarna var måna om att hålla sig rena och fräscha. En diplomat från Bagdad rapporterade skriftligt om sina möten med de skandinaviska vikingarna och han vittnade om hur man, inför en vikingahövdings begravning, hade förberett densamma under tre dagar, då man samlade allt den döde skulle få med sig i graven, såsom vackra kläder samt höns och andra djur. Dessutom offrades en ung trälinna, som skulle ledsaga sin herre in i döden.
En engelsk munk lär ha ondgjort sig över att nordmännen stal alla engelska kvinnor, eftersom nordmännen badade varje lördag och därför var mer attraktiva för kvinnorna, än engelsmännen som inte var lika hygieniska. Förutom kammar, återfinns både pincetter och örslevar i vikingagravar, vilket tolkas som ytterligare bevis på vikten av fräschör och hygien. Sofia tror sammanfattningsvis att vikingarna var mycket mer välvårdade, än vi tror idag.
2015 grävde man delvis ut en grav vid Klahammar, inte alltför långt från Åsa och där återfanns lämningar av en man och dessutom flera hästar. Det som var mest uppseendeväckande var fyndet av en två till tre centimeter hög amulett i silver och den föreställer en vikingakrigare utrustad med både yxa och svärd. På en av bilderna håller Sofia upp ett foto av amuletten.
Sofia visade också upp en kopia ett dräktspänne i brons, liknade de som återfinns i kvinnogravar och därtill ett pärlband som skulle sammanfoga de båda spännena. Sofia daterar föremålen till ungefär 900-tal. Pärlbanden, som skickades runt bland de intresserade, bestod också av berlocker, såsom ”Klahammar-mannen” och även mynt, både arabiska och frankiska samt en avporträttering av ”Birka-flickan”. Sofia underströk också att vikingarna förmodligen var mycket mer färgglatt klädda, än vi tror. Fynd som har gjorts tyder på att de var väl bevandrade i växtfärgning.
Slutligen visade Sofia upp sin ring, som är en kopia av en ring som har hittats på Birka. I stenen på originalringar av den här typen som återfinns i Sverige, kan man ofta läsa den inristade texten ”Till Allah”, vilket tyder på forna tiders världsomfattande handel.
