Gripsholms slott och före detta slottsuppsyningsman Jim Sjöberg bjöd under onsdagen på vårens första lunchföredrag på temat Gustav Vasa. Det är det första av tre och dessutom presenteras ett författarföredrag på samma tema senare i vår.
Rikssalen var fylld till sista sittplats och Jim erinrade sig, att under slottets första lunchföredrag 2015 var tolv (12!) åhörare närvarande. Således har intresset för föredragen ökat markant under åren. Jim upplyste om att han ämnade berätta om Gustav Erikssons väg till tronen. Namnet Vasa fick kungen långt senare. Det knepiga med berättelsen är, att den består av flera delar, såsom skolbokshistorien och dessutom nyare teorier om hur det verkligen förhöll sig om man bortser från smått förskönande krönikor, som Gustav själv säkert låg bakom. Jim benämnde därför kungen ”Sveriges förste influenser” och det kan således vara lite svårt att skilja de olika versionerna åt.
Den klassiska skolbokshistorien bygger på biskop Peder Swarts krönika från 1500-talet. Godsägaren Gustav inträdde i historien 1518, då han blev utsedd av riksföreståndaren Sten Sture d.y. att utgöra del av gisslan, som var nödvändig för att Sten Sture skulle kunna förhandla med Kristian II i Danmark. Trots att Gustav hade lovat att inte fly, gjorde han just det och tog sig till Lübeck, där han försökte att verka för Sten Stures sak. Dock visade det sig att stämningen i Lübeck hade svängt och de hade blivit mindre danskfientliga. Gustav begav sig då hem till Sverige igen, där han landsteg på Stensö udde, strax söder om Kalmar. Kristian II härskade över i stort sett hela Sverige, bortsett från slotten Stegeborg, Nyköping, Kalmar och Stockholm. Gustav träffade, vid den här tidpunkten pensionerade, ärkebiskopen Jakob Ulfsson i klostret Pax Mariae och han uppmanade Gustav till försoning med kung Kristian. Strax efter det mötet kom underrättelse om Stockholms blodbad, där Gustavs far, svåger och hela Sture-partiet har blivit utplånade, varpå Gustav begav sig från Räfsnäs upp till Dalarna. Där hade riksföreståndare och kungar mobiliserat sina arméer i motståndet mot den danske kungen under hela unionstiden.
Gustav gav sig tillkänna och framträdde och agiterade i Rättvik 1520 och därefter i Mora, men dalkarlarna visade då inte något intresse för att göra uppror och enligt krönikan berodde detta på att de var okunniga om blodbadet och de skickade iväg Gustav. När han begav sig därifrån, åkte han säkert inte skidor, hävdade Jim, utan han red eller använde sig av snöskor. Först då fick dalkarlarna kännedom om blodbadet, varpå de hann upp Gustav i Lima och förde honom tillbaks till Mora, där han valdes till ”hövitsman” för alla socknar i övre Dalarna. Under mötet i Vadstena samma år valdes Gustav till riksföreståndare och enligt krönikan var det då, som han drev ut Kristian. Gustavs makt och myndighet påstås alltså ha gjort Sverige befriat. För att även tillskansa sig de ännu belägrade slotten behövde Gustav något mer än bondearmén och han insåg vikten av en flotta och bad därför Lübeck om hjälp. Sedan kom då 6 juni 1623 och Gustav böjde sig för ”Guds verk och Den Gudomliga viljan” och lät sig väljas till kung i Strängnäs, trots sina egna ödmjuka utspel och protester. Kort därefter vid midsommar inföll intåget i Stockholm, samtidigt som danskarna kapitulerade i huvudstaden. Allt detta enligt krönikan.
– Vad var det då han gjorde slut på, frågade sig Jim, som anser att allt om Kalmarunionen är rörigt och komplext. Kombinationen av en dansk kung, en riksföreståndare i Sverige och en massa stormän, såväl världsliga som kyrkliga, ledde till en ”sabla röra”, som Jim uttryckte det.
Det som sedan följde i föredraget omfattade nyare forskningsrön och är nog att betrakta som en mer objektiv historieberättelse och Jim backade i tid ett par hundra år. Några i Sverige blev missnöjda med ”klåparen” Kristian i Köpenhamn, som ville inkassera mer skatt, vilket ledde till uppror. Väldet som skapades i Danmark, skulle vara en stormakt i norra Europa, som skulle verka som en motvikt till Hansan i Lübeck. Svenskarna önskade att bli av med Albrekt av Mecklenburg och bad därför drottning Margareta i Danmark om hjälp och så grundades Kalmarunionen 1397 och Margareta blev ”Sveriges rätta fru och husbonde”. Margareta ersattes av danske kung Erik, varpå det började ”gnissla”, enligt Jim och han påminner om Engelbrekts-upproret 1434, då bland annat det medeltida Gripsholm brändes ned. Erik avsattes därefter, både i Sverige och Danmark, och han tog flottan och begav sig till Gotland, där han bedrev piratverksamhet under tio år. Sedan följde en tid då stormännen – adelsmän och högadel – regerade och bestämde i Norden. I Danmark regerade Kristian I, som senare skulle få en släkting i rakt nedstigande led i Gustav III, och under tiden valdes Knut Knutsson till kung i Sverige. Efter honom regerade Sturarna och mellan dem styrde danskarna och under den här tiden levde unionen kvar och i Sverige fanns hela tiden en grupp högadel, som var inriktad på att behålla unionen, då den danske kungen gav bättre villkor för dem. Unionen upphörde slutligen med Stockholms blodbad. Resten av berättelsen och ”spiken i kistan”, enligt Jim, följer i kommande nummer.
