Mariefreds församlingshems stora sal var fylld, när 80 personer närvarade under söndagseftermiddagens minnesstund för och hyllning till Claes Insulander, som avled under försommaren tidigare i år. Bland de församlade fanns bland andra Claes bröder Per och Johan med delar av sina familjer samt Claes systerdotter Rebecka Paulsson.
Sammankomsten var ett samarbete mellan Föreningen ångfartyget mariefreds vänner och Mariefreds hembygdsförening och den inleddes med att FÅMV:s ordförande Hannu Lehmus hälsade välkommen. Vi fick veta att initiativtagare till minnesstunden var ångfartygets forne styrman Mikael Hernfalk och Bengt Rundgren från hembygdsföreningen och de stod också för det intressanta bildspel om Claes och ”Maja”, som fortgick kontinuerligt på filmduken.
Hannu påminde om att Claes hade varit S/S Mariefreds befälhavare under drygt 42 år och att det nu hade gått drygt tre månader sedan Claes begravning den sista juni i år. Vi mindes också den efterföljande procession, som gick från kyrkan till kyrkogården och vi erinrades hur kyrkans klockor – alltså urverken – hakade upp sig i samband med detta. De behövde särskild hantverkshjälp att komma igång igen och man kunde ana några busiga blickar och blinkningar i samförstånd bland de församlade. Hannu påminde också om den kondoleansbok, som fanns i rummet och han uppmanade alla att skriva ned sina minnen och anekdoter om Claes i den. Boken kommer att finnas tillgänglig framöver på hembygdsgården Callanderska.
Därvid tog Mikael Hernfalk vid och lät oss få veta att han och Michael Karlsson hade börjat jobba på båten 1977 och att han själv hade känt Claes sedan tidigt 1970-tal, då han bistod honom med upprustning av Claes egen båt ”Vidar”. När Mikael började jobba på ”Maja” var Claes styrman ombord, men övertog rätt snabbt kaptenssysslan och var tidigt den som manövrerade och styrde båten bäst och faktiskt bättre än dåvarande befälhavare, enligt Mikael. När Mikael hade slutat skolan 1979, kamperade och jobbade han och Claes ihop på allehanda fartyg, under både sommar och vinter. 1980 brann ”Maja” för första gången och Claes och Mikael hjälptes åt att återställa henne till sitt forna skick på Mälarvarvet. Flytten gick senare till ett varv på Värmdö, där båten blev sjövärdig och klar relativt snabbt.
1983 var det dags för pannbyte och det blev också utfört, mycket tack vare mariefredsborna och deras generöst insamlade medel, betonade Mikael. Han upplyste oss om att Claes inte alltid var lätt att jobba med. Han kunde vara dominant med ett stort behov av att bestämma det mesta, men trots detta fann de båda herrarna ett slags samförstånd och sina respektive roller och de kom att komplettera varandra på ett bra och produktivt sätt, lät det som. Mikael uttryckte, med mycket kärlek och respekt, saken så här:
– Det var sällan som vi brukade bråka om någonting. Vi hade såklart olika åsikter om saker, framförallt vad som skulle göras på båten, och det slutade alltid med att jag gjorde som jag ville, i alla fall!
Det uttalandet genererade såklart ett av eftermiddagens många skratt.
Flera andra talare tog vid, bland andra vännen Mats Krantz, som berättade hur han hade kartlagt och besökt många av Gotlands medeltida kyrkor med sina imponerande kyrkoorglar. Den informationen delade han via mejl med Claes, som var utbildad organist, varpå Mats fick långa, humoristiska, historiska och fantastiskt orgeltekniska svar och för detta lät han mycket road och imponerad. Ett av svaren som lästes upp, var så musik- och orgeltekniskt att alla i salen bara skrattade förbryllat och oförstående rakt ut.
Claes svarsmejl innehöll även några djupa och existentiella funderingar och man kunde nästan höra Claes röst, när Mats delgav oss innehållet.
Ulf Malmgren, som också ingick i ”Majas” besättning sedan många år, talade därefter och uttryckte sin vördnad för och saknad efter Claes.
Därefter var det mariefredssonen och dokumentärfilmaren Håkan Pieniowskis tur och han berättade hur han gick till väga för att förmå SVT:s dokumentärredaktion att godkänna hans önskemål om att får göra en film om ”Maja” och Claes. Han läste upp det brev, som han hade skickat till SVT med sitt önskemål. Brevet var lika lockande, målande och vackert, som slutprodukten ”Ånga om sommaren” blev. Därefter förevisades slutprodukten och den var så fin och bestod av en skön blandning av Claes filosoferande och vältalighet, både på svenska och tyska. Den handlade också om hans handhavande på kommandobryggan, nöjda passagerare och serveringen, närbilder av såväl rörliga delar av ångmaskinen, som vågskvalpet och skummet runt stäven och eldarens varma och hårda arbete. Vid flera tillfällen hördes kapten Claes konstatera:
– Vatten och eld, det är allt som behövs för att driva en ångmaskin. Vatten och eld.
Några andra ord i filmen dröjer sig kvar. Claes funderade på sitt förhållande till fartygets maskinist, som han kallade ämbetsbroder med följande utsaga:
– Du ger inte order till maskinisten – du begär.
Och slutligen:
– Man stör inte varandra, men man hjälper varandra – hela tiden.
Flera av Håkan Pieniowskis dokumentärer finns att tillgå på SVT Play, men tyvärr inte ”Ånga om sommaren” och vi uppmanades därför att kontakta SVT:s dokumentärredaktion och be dem att sända programmet igen och helst lägga till det på SVT Play.
Efter filmförevisningen läste Claes systerdotter Rebecka upp ett brev, som Claes hade skrivit under 2022. Brevet inleddes med orden:
”Att jag ej längre är verkställande direktör i rederibolaget och ej heller kommer att tjänstgöra ombord under den säsong som nu närmar sig är ett faktum, varöver varken Ni eller jag råder. I så motto är denna artikel ett farväl och tack för den tid som varit.”
Avslutningen lyder:
”Ett stort tack till Er för de år som gått, och även om avskedet blev hastigt, oväntat och obehagligt, så bevarar jag Er alla i djupaste vänskap och högaktning.”
Ett stort tack till FÅMV och Mariefreds hembygdsförening för en fin minnesstund.
